Vättens berättelse om hur det började och hur det ska sluta

Liten satt stilla och lyssnade på berättelsen om hur allting började.
Solen, som var på väg att gå ner smekte sitt rosa skimmer over träden, stenarna och Liten, som satt vid den gamlas fötter en sista gång.
Glöden i Litens mörka ögonen sände blixtrande ögonkast ut over nejden allt eftersom berättelsen fortskred.
Den gamla var liten och hoptorkad som en gammal kvist och rösten var knappt hörbar när den berättade för den ivrigt lyssnande.
- Från Hyndla och Volva har den här berättelsen förts från varelse till varelse och nu måste jag föra den vidare över till dig började hennes berättelse.
Från den allra första början fanns ingenting annat än ett väldigt stort träd. Det trädet var så stort att det inte hade något slut. Det var en ask och det hade många namn. Mimers träd, eller Yggdrasil var ett par av namnen. Men det kallades också för Ginnungagap och Hvergelmer.
Trädet födde jätten Ymer och kon Audhumla. Hon var ingen vanlig ko och han var ingen vanlig jätte. En dag när jätten låg och gäspade födde han en lång rad av jättar i en nästan aldrig sinande ström. De spred ut sig över nästan hela trädet.
När Audhumla upptäckte det födde hon Burre och det med stora ansterängningar. Sedan födde hon ingen mer.När Burre blev giftasmogen hittade han en dag en jättekvinna som stod för sig själv och sjöng och han blev med en gång väldigt förtjust i henne. De gifte sig och fick tre söner, den ena större och starkare än den andra. De hette Odin, Vite och Ve och kallades för asar.
Mellan asarna och jättarna rådde en väldig fiendskap för jättarna kunde aldrig förlåta att Burre hade tagit den enda jättekvinnan som kunde sjunga
En dag när Odin, Vite och Ve sprang omkring och lekte fick de för sig att de skulle göra ett par lerdockor och när de var klara blåste de på dem och kallade dem för människor.
Men snart förstod de att de skulle vara tvungna att skapa en plats för människorna där de kunde bo för hos asarna kunde de inte riktigt andas.
De beslöt sig då för att dräpa jätten Ymer. Den ena asen sa att Ymer bara låg där och gjorde ingen nytta. De tog hans kropp och gjorde en människovärld som de kallade för Midgård för att den låg mitt i Mimers träd.

" Av jättens kött vart jorden skapad,
böljande sjö av hans blod,
berg av benen,
buskar av håret och
himlen av huvudet skål.”
sjöng den gamla entonigt och fortsatte,
" Men av ögonens bram gjorde blida
makter Midgård åt människors barn
och av hans hjärna gjordes de bistra,
mörka och mäktiga molnen.
Tänderna och benskärvor blev till stenar och grus"

När så asarna hade lyft upp himlen hämtade de de allra starkaste dvärgarna att hålla den uppe. De hetter Nordre, Sudre, Austre och Vestre. Dvärgarna som hade tidigare varit maskar i Ymers kött blev nu till människoliknande vasen sin levde i jordens och bergens inre och tålde inte solsken. Dvärgarna och jättarna var vänner och inte heller de ville beblanda sig med asarna.
När så asarna hade skapat världen byggde de en stor och mäktig fästning till sig själva som de kallade Asgård och den låg mitt emellan Midgård och Utgård. På andra sidan utgård fanns Underjorden och där härskade guinnan Hel.
Mimers träd hade tre rötter som gick ner till varsin brun. Det ena växte från Midgard och Asgård och vid roten satt de tre nornorna, Urd, Verdandi och Skuld. Deras uppgift var att bestämma hur människornas liv skulle bli. Vi det osynliga eller dolda folket härstammar från nornorna.

Den gamla borjade sjunga en urgammal sang;

” En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den
dess höga stam är stänkt med vitgrus;
dädan kommer dagg som i dalar faller,
grön står asken vid Urds brunn alltid.
Dädan komma mör som mycket veta,
tre ur det hus som vid trädet står;
Urd heter en, den andra Verdandi -
de skuro i trä - Skuld är den tredje;
de skipa villkor, skifta livslotter,
mäta ödet åt människors barn. ”

Liten lyssnade andäktigt och glömde nästan bort att vifta bort en lien fluga som surrade runt hans panna. Han lade sången på minnet ord för ord, ton för ton och den gamla fortsatte att berätta men nu med mycket svagare röst.
Asarna var vänner till huldrefolket eller det dolda folket som vi också kallades på den tiden, eftersom en vanlig människa inte kan se oss annat an om dom har gåvan att vara synska. Vårt hem kallades for Alvhelm och guden Fro var vår gudinna.
Vi bosatte oss i de väldiga urskogarna här på Midgärd. Vi lever i flera tusen år medan människorna bara lever ett kort tag. Vi får bara ett barn var och det är i slutet av vår levnadstid, du Liten är mitt barn.
Vi ser människor födas och dö i en aldrig sinande ström och ibland syns de oss som vattendroppar, den ena precis likadan som den andra. Men likaväl händer det att vi fäster oss vid en och annan av dem och beskyddar dem under hela deras korta liv.
Människoättlingarna till Ask och Embla levde ett väldigt enkelt och bekymmersfritt liv. De dansade och sjöng och de hade inga bekymmer för morgondagen. De ställde inga frågor och ville inte heller veta några svar. De åt frukter, bär och rötter. Oja, nu kommer jag ihåg, de kunde även tala med djuren. Men mest lekte de obekymrat som barn och som barn hade de ingen känsla av tid. De hade ingen uppgift och inget öde att uppfylla. De bara fanns.
En dag kom en liten pojke till dem i en båt som drev i land. Människorna tog hand om pojken och hans båt som hade många bra saker i den. Det fanns korn, råg och vete och olika verktyg men det allra mest fantastiska var att elden fanns där väl bevarad i en kruka.
Den lille pojken var Heimdal, som Asarna hade skickat till människorna när Freja en gång hade klagat över hur eländigt människorna hade det. Heimdal var ocksa den av asarna som hade det allra största tålamodet och det visade sig att det behövdes minsann.
Heimdal lärde människorna att handskas med den heliga elden, han lärde dem runorna och hur man odlar korn och råg. Han undervisade dem om gudarna, jättarna, vättar, dvärgar och alla oss osynliga. Han lärde dem att bygga hus, sköta om husdjur och att samla föda. Han lärde dem också att uppskatta musik, spel och lekar av alla sorter. Men bäst av allt var att han lärde dem att tänka.
Vi är vättar och tillhör huldrefolket eller de osynliga folken. Vi kallas ibland av människorna för tomtar och det kommer sig av att en del av oss är oförsiktiga och ibland låter människorna få se oss alldeles for ofta. Dvärgar, jättar, älvor, shogsrå, havsrå samt trollen förstass tillhör också det osynliga folken.
Vi blandar oss inte i varandras angelägenheter och vi går gärna en liten omväg för att inte behöva mötas Vi vet var vi har varandra och visst har det hänt under tidernas lopp att vi har gjort genensam sak men det är så sällan att det räknas inte. Vi har alltid funnits och vi kommer alltid att finnas ända till tidens slut. Ett undantag bland oss finns förståss och det är Vittra.
De är ena stackare som inte hör hemma vare sig hos människorna eller hos oss. De tillkom av misstag och till och med den gamle guden, Odin jagade dem som ett villebråd eftersom han ansåg att de störde balansen i gudarnas värld.
Den gamla tystnade och tittade prövande på Liten som hade spärrat upp sina ögon av intresse när berättelsen kom till Vittra. Suckande flyttade den gamla om sig så att hon kom att luta sin krumma rygg mot en trädstam och återupptog sin berättelse och sade,
Historien om hur Vittra blev till är välkänd av både oss vättar och dvärgarna, även om vi inte låtsas om släktskapen, tillade hon med en bestämd min och fortsatte,
Det var så här det hände, uppe i ett av urbergen bodde en dvärg som var blind och han hade inga problem med sitt lyte för som du nog förstår behövs ingen syn när man bor djupt inne i berget eller i jorden. En vårdag när han försiktigt stack ut sitt huvud i skydd av skuggan från en stor klippa, för att sniffande känna efter vilken tid av året det var. Plötsligt fick han vittring av en brunstig hona och utan vidare tankar rusade han ut och satte på henne bakifrån och befruktade henne.
Honan var en ung tanklös vätte som ännu inte hade lärt sig att undvika grott öppningarna när hon samlade sina frön, speciellt om vårarna när dvärgarna vaknade till.
Det lilla knytet som föddes var Vittra. Hon blev utdriven så snart hon var stor nog att klara sig själv och mig veterligt accepterades hon inte heller av dvärgarna.
”Berätta mera om vittra,” sa Liten och flyttade sig närmare den gamla som fortsatte,
Vittra är dödlig även om de lever längre än människorna. De bor här uppe i Norden som oss men vara vägar korsas aldrig. Vittra lever precis likadana liv som människorna men i en annan tid och i ett annat rum. Ibland händer det att deras och människornas vägar korsas med olika mer eller mindre lyckade följder som resultat. Vitterkvinnorna har tycke for människornas unga män. Oss vättar bryr de sig inte om och vi tänker likadant om dem.
När jag kom för första gången hit upp till vårt land fanns här bara skogar och sjöar. Alla vilda djuren kände mig och jag dem. Jag såg tidevarv komma och försvinna och jag satt ofta just här på berättar stenen och tittade ut över landet.
En dag kom en Vitter familj gående, de var bland de vackraste varelser som jag någonsin hade sett. De var högresta och deras ögon var gröna som vårisen, men så sorgsna att jag rös när jag tittade in i dem. De var klädda i vackra röda kläder och när vi hade hälsat på varandra sa de att de var Vittra och att de hade drivits bort ifrån sitt tidigare boställe av trollen och att de hade hört att här uppe fanns det plats for alla.
De undrade vidare om jag som vätte hade något emot att de bosatte sig nere vid blötmarkerna nedanför det stora berget som du ser rakt framför dig. Jag svarade att jag inget hade emot att de levde där för vi vättar avskyr blötmarkerna och trivs bäst i urskogarna. Det var den enda gången som jag såg dem och så vitt jag vet bor de fortfaran de kvar där.
Under tidevarven som följde kom det fler och fler vättar som bosatte sig här uppe. Nere i bergen bodde dvärgarna och deras utstötta som kallades för trol. Som du nog vet måste vi vättar ibland ta itu med dem när de ställer till med oreda i skogen.
Uppe i de höga snöklädda bergen som du ser långt, långt bort, bor jättarna som själva kallar sig Stalo folket, men vi har sällan och aldrig kontakt med dem. De håller sig till sitt och vi till vårt.
En dag kom ett människopar gående genom skogen. Vi tittade nyfikna på dem och undrade vad de hade för ärende hit upp till urskogen. När vi med tiden upptäckte att de hade for avsikt att bo här, beslöt vi oss för att flytta på oss och lämna plats till dem. En del av oss till och med hjälpte dem.
De högg ner träd och byggde sig ett litet hus och när det första barnet föddes fattade vi alla genast tycke till det och förstod att i ock med att barnet föddes, skulle de stanna kvar och bo här med oss.
Vi hjälpte dem när de samlade ihop bär och nötter och vi såg till att fisk for in i deras nät och att deras villebråd lät sig snaras. Vi förstod att de behövde hjälp för att kunna överleva.
Vi hade gott om plats och mannen jagade inte mer villebråd än han behövde och han tog inte upp mer fisk än vad som gick åt. Vi vättar tycktes aldrig få nog av att lyssna på barnets skratt. Vi gjorde oss än det ena och än det andra ärendet ner till den lilla gården bara för att kunna lyssna på barnet. När vi ändå var där passade vi på att hjälpa med än det ena och än det andra.
Fler barn föddes och en dag gick mannen sin väg och kom tillbaka en tid senare med en ko och en get och de djuren blev genast vara favoriter, speciellt korna som vi vättar alltid har hållit väldigt kära.
Fler och fler människor kom och fler och fler rökar kunde man se när man stod här uppe och tittade ut över vårt land. Alla vi huldrefolk började inse att vi skulle nog vara tvungna att komma samman och fatta ett beslut på grund av detta nya.
Bud gick ut till alla hudlrefolk att vi skulle samlas här uppe för att rådgöra hur vi skulle handskas med alla människor som kom. Den stenen som jag sitter på nu blev från den gången vår gemensamma samlingspunkt.
Ett par dvärgfamiljer kom och även ett par jättar. Några småtroll kom med sina föräldrar. Skogsrået med sin kusin sjorådet och hennes son näcken kom uppför bäcken som du ser där nere. Hela vår vättefamilj kom. Jag tycks också minnas att Vittra stod lite for sig själva bakom alla de andra.
Vi var alla samlade och jag minns hur den äldste dvärgen borjade med att säga. ”Människorna har kommit för att stanna. Vi dvärgar bryr oss inte om det så länge som de inte rör vara berg,” sedan gick ordet till jättarna som sa att de inte hade något emot småkrypen som de kallade människorna. Skgsrået och sjorået sa likadant.
Det var bara trollfolket som inte sa något. När det blev min tur började jag med att säga att dom river ner vara skogar och odlar sin föda på vara gamla stigar och hus. När jag hade sagt det, blev alla väldigt tysta och jag förstod att det var viktigt för fridens skull att jag kvickt kom med en lösning som skulle passa alla.
Jag minns att jag tillade, - Men jag säger ändå att vi ska vara tålmodiga. Skogen är väldig och oändligt stor och även om de blir fler och fler så är deras liv så korta att de hinner inte orsaka värst mycke skada. Våra träd kommer att växa på deras åkrar när de är borta och vara buskar och småväxter kommer att växa over deras hus när de har ruttnat bort och ingen kommer att kunna se att de en gång hade funnits.
Jag minns att ett mummel av instämmande kom från alla som hade samlats och jag fortsatte,
Vi kan lämna plats åt dem och vi kan visa dem var den bördigaste marken är och du sjörå kan visa dem var den mesta fisken finns och du skogsrå kan hjälpa dem med villebråd.
När jag hade talat färdigt tyckte alla att det var något som de kunde gå med pa och att kunna leva med. På så sätt blev beslutet fattat att vi skulle låta dem bo hos oss alla. De enda som inte ville gå med på att hjälpa dem var trollen och en av Vittern. Den andra Vittern tyckte lika som vi andra och sa blev beslutet fattat.
Den gamla suckade och fortsatte, ”men det är mycket, mycket länge sedan, jag var bara en ung en som du när det hände och nu är jag mycket gammal.
Människorna höll inte sin del av avtalet som vi trodde. De högg ner mer träd än de behövde och de jagade mer villebråd än de kunde äta och de bredde ut sig mer och mer och varan urskog började krympa och vi vättar kände oss bort trängda. Numera finns det knappt en handsbredd med gammal urskog kvar för oss att leva i.
Människorna förgiftar vara sjöar och sprider ut sina gifter på var mark. Deras eldar smutsar ner vår luft och det är svårt för oss att andas. Sjörådet säger att det är likadant neri i vattenvärlden. Dvärgarna har tvingats att flytta ifrån en del av sina berg för även där har människorna börjat gräva sina gångar. Jättarna har ingen sett på länge. Det är bara trollen som trivs för de har fått många gödselstackar och sophögar att leva i. Den gamla suckade och stängde sina ögon som var fulla av sorg.
Efter ett tag öppnade hon dem igen och fortsatte,
Men hur det än är kan jag inte förmå mig att överge mitt lilla människo släkte. Jag har följt dem nu i många, många tidevarv. Jag känner igen dragen från den första till den sista och nu och då föds en som har gåvan att se mig och det gör mig lycklig.”
Liten satt länge tyst efter den gamla hade slutat sin berättelse och funderade pa det hela. ” Men när världen skapades från början hur kom då tiden att hända, du säger att många, många tidevarv kommer och går och att du känner igen dragen från den ena till den andra men ändå så talar du om det hela som om det hände i gårafton frågade Liten.
Den gamla log och svarade, ” Nornorna som satt vid Yggrasils rot och vävde människornas väv, en av dem hade en sax och klippte av tråden och den andra tog en ny tråd och vävde vidare. Den ena är det som ska hända, den andra det som händer och den tredje det som har hänt Men över huldrefolket råder inte nornornas väv.
Liten funderade igen ett slag och sedan frågade han, vad mer sa Hyndla och Volva om hur det skulle gå sedan med allting som du har berättat för mig. Vad kommer sedan att handa?
Den gamla suckade och sade jag visste att du skulle komma till den frågan eftersom du är en vätte. Sätt dig ner närmare mig så ska jag berätta hur det kommer att gå för oss huldrefolk, asarna, människorna, jättarna och alla andra som bor i Midgard och Utegård i den stora asken Yggdrasil.
Den gamla harklade sig och började sjunga med hög och klar röst.

"Nu skälver Yggdrasils ask där den står,
fornträdet jämrar, jätten kommer lös;
alla rädas som äro på Hel-väg,
förrn det blir slukat av Surts frände".

Hon sjönk ihop av ansträngningen mer rätade på sig och fortsatte,

Alla kommer att kunna veta när slutet är nära. Många år av strider och ogärningar bland människor, gudar och jättar. När sdan solvargen slukar solen och månvargen slukar månen börjar jorden att skälva och då brister alla band och bojor även om de är gjorda av gudar eller asars hand .
Fenrisulven kommer lös och Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land och hela havet svämmar over. Skeppet Nagelfar som Hel har gjort av alla de dödas naglar lossnar och driver ut till havs, vid rodret stårs jätten Rym.
Himlen rämnar och Muspelheims söner rider ut ur Gimungagapet med Surt i spetsen och eld efter sig. Bron Bifrost brister och vid Vigrid slätten möter de Fenrisulven som går sida vid sida med Midgardsormen som blaser etter over luft och hav.
Loke, förrädaren, kommer dit med alla döda från Hel. Då blåser Heimdall i sitt horn så att själva jorden smälter och Oden rider ner till Mimers brunn for att hämta råd.
Yggdrasil skälver och alla darrar av skräck. Alla börjar strida och alla dör. Till sist när det bara är Surt och hans eld kvar kastar han den mot himlen i triumf och Yggdrasil fattar eld och brinner ner.
Röken och askan orsakar den stora Fimbulsvintern. Tre vintrar räknade i vattetid utan sommar emellan. Alla källorna utom Urd’s fryser till is.
Allt är dött och inte förrän solvargen spottar upp solen och månvargen spottar upp månen börjar små skott spricka upp från Yggdrasil’s sotiga stubbe.
Nornorna som legat i dvala börjar åter väva en väv med två små trådar, det är en kvinna och en man som klarade sig undan genom att ha ramlat ner i en djup grotta när det stora slaget var över och Yggdrasil brann upp. Ett par dvärgar håller dem nodtorftigt vid liv till dess deras tid är inne.

Solen, vars första strålar kröp över bergsryggen gled över den gamlas rynkiga ansikte och hon tystnade och tillade sorgset, ”vi huldrefolk kommer att bli kvarlämnade för att kunna berätta vad som en gång var, vad som hände och vad som kommer att hända.”

Copyright©kamillakirch

Kamelen Karoline’s funderingar

Långt, långt härifrån anda bort I södra Egypten sa ligger en liten stad vid foten av ett taggigt berg.Runt omkring staden sa finns det en stor oken som ar sa stor att det tar flera dagar att gå tvärs igenom den. Utanfor staden nästan nere vid floden sa fanns det en gammal man som inte ägde många saker har I världen forutom sin Kamel Karoline och några verktyg. Hyddan dom bodde I var liten och höll knappt ihop. Värst var det när det regnade for då rann vattnet igenom det trasiga taket och ner på golvet där både mannen och Karoline hade sin sovplats. Nu ar det ju sa att det regnar inte sa ofta I södra Egypten och de tar val tur det. Mest sa skinner solen från en klar bla himmel och det tycker Karoline ar väldigt skönt for hon ar frusen av sig men annars var det inget större fel på henne, lite mager kanske med dagens mått mätt.
Hennes största problem var en liktå som alltid värkte I Januari manad. Varfor det visste ingen och absolut sakert inte Karoline. Men hon bar sin liktå med jämnmod och när det värkte allra värst sa baddade hon den med liniment och på sa satt traskade hon vidare sida vid sida med den gamle mannen när de gick på sina skattsökar jakter långt uti öknen bort I södra Egyptens stora land.
Karoline hade bott hos den gamle mannen I många, många år. Karoline var nu en gammal dromedar, som hade for länge sedan gett upp hoppet att bli gift. Nej hon hade accepterat att vara en ungmö resten av sitt kamel-liv. Hon hjälpte honom att bara ris på sin rygg och lite annat smått och gott som han fann när han gick ute I öknen Ibland sa hittade han riktigt bra saker som han sedan sålde på torget på lördagarna när det var torgdag. En gång fann han ett bildäck som var alldeles helt och fint och han fick bra med pengar for däcket när han saldet det. Då blev det fest I stugan må ni tro. Bagge åt de sa att de nästan sprack sa mätta var de. Efteråt sa spelade mannen på sitt munspel och Karoline dansade runt runt utan hansyn till sin onda ta.
Sa gick tiden, ibland var det fest och ibland var det ont om mat och då suckade gubben och sa “Ja du Karoline, jag hoppas att jag aldrig blir sa fattig att jag måste sälja dig med” Karoline var inte ett dugg orolig for hon kände på sig att dom alldeles sakert skulle hitta en bra sak den dagen. Men var I allsin dar var det som lag på sidan av vägen om inte en gul halmhatt med ett blått band runt kullen som hängde ner långt över kanten av hatten.
“Karoline. Skrek mannen. Har ska du få dig en hatt och sa satte han hatten på Karoline, Hon var sa stolt och kramade sig och vred och vande på sitt huvud allt som hon stönade av lycka. Den kvallen stod hon länge vid den spruckna spegeln på vaggen I hyddan och kråmade sig och beundrar sig själv från alla vinklar. Hon tyckte själv att hon var sa väldigt vacker.
For det mesta sa hittade de bagge kumpanerna tillräckligt med saker att sälja på torget. Mest var det ris förstås men det behövdes ju alltid speciellt när det ofta blir kallt på natten ute I öknen Det var många som skrattade ar det omaka paret Karoline med sin gula halmhatt med de bla banden på huvudet och den gamle mannen med en stav I handen där de vandrade runt I öknen dagarna I ända. Men det gjorde ingenting tyckte Karoline for hon var ju när allt kommer omkring en
2
ganska gladlynt kamel. Den gamle mannen brydde sig inte heller om att folk skrattade at dem, det far dom val roa sig med tyckte han och vandrade tryggt vidare.
Bara for att Karoline var en ungmö sa ska Ni inte tro att hon inte hade ett par friare när hon var en ung och sprallig dromedar. Tvärtom, hon hade flera som sände henne smäktande blickar med åtföljande smackande ljud. Hon hade tom ett par som nästan hamnade I slagsmal över hennes gunst. Ibland när hon sakta gick efter den gamle mannen sa tänkte hon på hur det var en gång for länge sedan. Hon fnissade åt minnet av kamelen Clyde som verkligen var en riktig dunder dromedar och hon begrundade igen vad som hade hänt den gången for länge sedan.
Kamelen Clyde var en benig liten rackare som knappt räckte ner till marken. På den tiden sa bodde Karoline på Hussein oasen tillsammans med 42 andra kameler. Clyde som hade blivit kvarlämnad av en av de många karavaner som rastade I oasen antagligen for att han inte ansågs aga något större varde och bara drack upp vattnet for de andra kamelerna. Han fick arbete med att städa toaletterna.
En dag sa fick Clyde for sig att fria till Karoline. Hon mindes ännu hur alla de andra kamel fröknarna hade skrattat sig fördärvade när de fick reda på saken. Naturligtvis sa hade Karoline gett honom korgen och det med besked.
Clyde hade vandrat ut I öknen, långt långt bortom bergen for att begrunda sitt olycksaliga ode. Inte for att det ar något ovanligt med att en kamel tar sig en oken promenad, tvärtom dom gör det ratt sa ofta när dom behöver lösa stora problem med natt-navigationen. Stjärnorna flyttar som bekant på sig och ibland hinner inte kamelerna riktigt med sa dom behöver gå ut och vandra for att finna sina “bearings?” igen. Men detta var inte saken med Clyde, nej han gick långt, långt bort I riktning mot vaster och begrundade sitt ode.
Han gick utan vatten I flera veckor och det kan kamelerna göra ibland men inte om dom far skavsår av den glödheta sanden och det händer ibland. Detta elände drabbade Clyde och han blev sa om tumlad att han började se I syne. Han trodde sig se en grön vacker oas och sprang utan tanke på sina skavsår rakt in I en bergvagg sa att han fick en riktig hjärnskakning. Någonting måste ha hänt med hans forstand for han bestämde sig for att gå tillbaka och fria igen till Karoline.
En sådan tokig kamel sa alla när dom såg honom komma haltande och utmärglad in till Hussein Oasen igen. Vad I all världen var nu på gång, frågade sig alla kamelerna och rynkade extra på sina mular. Kamelerna har for vana att rynka på sina mular när dom är brydda, upprörda eller tycker att någonting ar alldeles for småaktigt for att dom ska befatta sig med det hela.
Utan att bry sig om deras ogillande sa trampade Clyde rakt fram till Karoline och böjde sig ner på sina framknän och friade återigen till Karoline. Hon tog det hela med ett ytterligt forakt som ju kamelerna kan göra när dom ogillar någonting och hon fräste till Clyde, “Du din gamla, fula dromedar du kan sticka iväg till världens ände vad mig anbelangar” och sa tillade hon “jag har en annan som jag ska dela mitt liv med och sa gick hon med långa steg iväg från stackars Clyde med det mest for aktfulla ögonkast hon kunde åstadkomma Chocken av detta blev for mycket for stackars Clyde han bara föll ihop och dog. Uppsyningsmannen konstaterade när han undersökte den döda kamelen att hans hjärta hade brustit.
Karoline trodde att hela saken var ut världen tills dess att hon märkte att hennes vanner drog sig undan henne en efter en och hennes friare han bara forsvann en natt for att aldrig mer komma tillbaka. Hon kunde aldrig förstå varfor hon blev utfrusen, det var val inte hennes fel att den tokiga Clyde hade dött av brustet hjärta, han hade val ända kunnat förstå att ett aktenskap mellan dem var helt otänkbart Han den fule oansenlige toalett stadaren Clyde och hon den vackra Karoline.
Sa hade aren gått och Karoline fortsatte att vara ogift och inga fler friare uppenbarade sig. Hon blev rynkigare och rynkigare och hennes förut sa vackra knän svullnade upp och blev stora som fotbollar. Till slut sa blev hon körd på porten av uppsyningsmannen. Där hade hon gått och vandrat runt, runt och det var på så sätt som hon hade träffat den gamle mannen som var sin vana trogen ute och letade skatter I öknen Han tog hand om stackars Karoline som hade irrat omkring helt vilsen och övergiven I flera veckor. Hon flyttade in I hans hydda och gjorde sig snart hemmastadd.
Jaja. Suckade Karoline där hon gick I sakta mak bakom den gamle mannen med en stav I handen, där ser man vilka problem en karlekskrank kamel kan åstadkomma Tanka sig att det hände mig, den vackra Karoline, ack ack ack. Och sa vandrade hon vidare och de bla banden I hennes gula halmhatt svajade I den stilla okenbrisen.
Kamilla kirch.