Vättens berättelse om hur det började och hur det ska sluta

Liten satt stilla och lyssnade på berättelsen om hur allting började.
Solen, som var på väg att gå ner smekte sitt rosa skimmer over träden, stenarna och Liten, som satt vid den gamlas fötter en sista gång.
Glöden i Litens mörka ögonen sände blixtrande ögonkast ut over nejden allt eftersom berättelsen fortskred.
Den gamla var liten och hoptorkad som en gammal kvist och rösten var knappt hörbar när den berättade för den ivrigt lyssnande.
- Från Hyndla och Volva har den här berättelsen förts från varelse till varelse och nu måste jag föra den vidare över till dig började hennes berättelse.
Från den allra första början fanns ingenting annat än ett väldigt stort träd. Det trädet var så stort att det inte hade något slut. Det var en ask och det hade många namn. Mimers träd, eller Yggdrasil var ett par av namnen. Men det kallades också för Ginnungagap och Hvergelmer.
Trädet födde jätten Ymer och kon Audhumla. Hon var ingen vanlig ko och han var ingen vanlig jätte. En dag när jätten låg och gäspade födde han en lång rad av jättar i en nästan aldrig sinande ström. De spred ut sig över nästan hela trädet.
När Audhumla upptäckte det födde hon Burre och det med stora ansterängningar. Sedan födde hon ingen mer.När Burre blev giftasmogen hittade han en dag en jättekvinna som stod för sig själv och sjöng och han blev med en gång väldigt förtjust i henne. De gifte sig och fick tre söner, den ena större och starkare än den andra. De hette Odin, Vite och Ve och kallades för asar.
Mellan asarna och jättarna rådde en väldig fiendskap för jättarna kunde aldrig förlåta att Burre hade tagit den enda jättekvinnan som kunde sjunga
En dag när Odin, Vite och Ve sprang omkring och lekte fick de för sig att de skulle göra ett par lerdockor och när de var klara blåste de på dem och kallade dem för människor.
Men snart förstod de att de skulle vara tvungna att skapa en plats för människorna där de kunde bo för hos asarna kunde de inte riktigt andas.
De beslöt sig då för att dräpa jätten Ymer. Den ena asen sa att Ymer bara låg där och gjorde ingen nytta. De tog hans kropp och gjorde en människovärld som de kallade för Midgård för att den låg mitt i Mimers träd.

" Av jättens kött vart jorden skapad,
böljande sjö av hans blod,
berg av benen,
buskar av håret och
himlen av huvudet skål.”
sjöng den gamla entonigt och fortsatte,
" Men av ögonens bram gjorde blida
makter Midgård åt människors barn
och av hans hjärna gjordes de bistra,
mörka och mäktiga molnen.
Tänderna och benskärvor blev till stenar och grus"

När så asarna hade lyft upp himlen hämtade de de allra starkaste dvärgarna att hålla den uppe. De hetter Nordre, Sudre, Austre och Vestre. Dvärgarna som hade tidigare varit maskar i Ymers kött blev nu till människoliknande vasen sin levde i jordens och bergens inre och tålde inte solsken. Dvärgarna och jättarna var vänner och inte heller de ville beblanda sig med asarna.
När så asarna hade skapat världen byggde de en stor och mäktig fästning till sig själva som de kallade Asgård och den låg mitt emellan Midgård och Utgård. På andra sidan utgård fanns Underjorden och där härskade guinnan Hel.
Mimers träd hade tre rötter som gick ner till varsin brun. Det ena växte från Midgard och Asgård och vid roten satt de tre nornorna, Urd, Verdandi och Skuld. Deras uppgift var att bestämma hur människornas liv skulle bli. Vi det osynliga eller dolda folket härstammar från nornorna.

Den gamla borjade sjunga en urgammal sang;

” En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den
dess höga stam är stänkt med vitgrus;
dädan kommer dagg som i dalar faller,
grön står asken vid Urds brunn alltid.
Dädan komma mör som mycket veta,
tre ur det hus som vid trädet står;
Urd heter en, den andra Verdandi -
de skuro i trä - Skuld är den tredje;
de skipa villkor, skifta livslotter,
mäta ödet åt människors barn. ”

Liten lyssnade andäktigt och glömde nästan bort att vifta bort en lien fluga som surrade runt hans panna. Han lade sången på minnet ord för ord, ton för ton och den gamla fortsatte att berätta men nu med mycket svagare röst.
Asarna var vänner till huldrefolket eller det dolda folket som vi också kallades på den tiden, eftersom en vanlig människa inte kan se oss annat an om dom har gåvan att vara synska. Vårt hem kallades for Alvhelm och guden Fro var vår gudinna.
Vi bosatte oss i de väldiga urskogarna här på Midgärd. Vi lever i flera tusen år medan människorna bara lever ett kort tag. Vi får bara ett barn var och det är i slutet av vår levnadstid, du Liten är mitt barn.
Vi ser människor födas och dö i en aldrig sinande ström och ibland syns de oss som vattendroppar, den ena precis likadan som den andra. Men likaväl händer det att vi fäster oss vid en och annan av dem och beskyddar dem under hela deras korta liv.
Människoättlingarna till Ask och Embla levde ett väldigt enkelt och bekymmersfritt liv. De dansade och sjöng och de hade inga bekymmer för morgondagen. De ställde inga frågor och ville inte heller veta några svar. De åt frukter, bär och rötter. Oja, nu kommer jag ihåg, de kunde även tala med djuren. Men mest lekte de obekymrat som barn och som barn hade de ingen känsla av tid. De hade ingen uppgift och inget öde att uppfylla. De bara fanns.
En dag kom en liten pojke till dem i en båt som drev i land. Människorna tog hand om pojken och hans båt som hade många bra saker i den. Det fanns korn, råg och vete och olika verktyg men det allra mest fantastiska var att elden fanns där väl bevarad i en kruka.
Den lille pojken var Heimdal, som Asarna hade skickat till människorna när Freja en gång hade klagat över hur eländigt människorna hade det. Heimdal var ocksa den av asarna som hade det allra största tålamodet och det visade sig att det behövdes minsann.
Heimdal lärde människorna att handskas med den heliga elden, han lärde dem runorna och hur man odlar korn och råg. Han undervisade dem om gudarna, jättarna, vättar, dvärgar och alla oss osynliga. Han lärde dem att bygga hus, sköta om husdjur och att samla föda. Han lärde dem också att uppskatta musik, spel och lekar av alla sorter. Men bäst av allt var att han lärde dem att tänka.
Vi är vättar och tillhör huldrefolket eller de osynliga folken. Vi kallas ibland av människorna för tomtar och det kommer sig av att en del av oss är oförsiktiga och ibland låter människorna få se oss alldeles for ofta. Dvärgar, jättar, älvor, shogsrå, havsrå samt trollen förstass tillhör också det osynliga folken.
Vi blandar oss inte i varandras angelägenheter och vi går gärna en liten omväg för att inte behöva mötas Vi vet var vi har varandra och visst har det hänt under tidernas lopp att vi har gjort genensam sak men det är så sällan att det räknas inte. Vi har alltid funnits och vi kommer alltid att finnas ända till tidens slut. Ett undantag bland oss finns förståss och det är Vittra.
De är ena stackare som inte hör hemma vare sig hos människorna eller hos oss. De tillkom av misstag och till och med den gamle guden, Odin jagade dem som ett villebråd eftersom han ansåg att de störde balansen i gudarnas värld.
Den gamla tystnade och tittade prövande på Liten som hade spärrat upp sina ögon av intresse när berättelsen kom till Vittra. Suckande flyttade den gamla om sig så att hon kom att luta sin krumma rygg mot en trädstam och återupptog sin berättelse och sade,
Historien om hur Vittra blev till är välkänd av både oss vättar och dvärgarna, även om vi inte låtsas om släktskapen, tillade hon med en bestämd min och fortsatte,
Det var så här det hände, uppe i ett av urbergen bodde en dvärg som var blind och han hade inga problem med sitt lyte för som du nog förstår behövs ingen syn när man bor djupt inne i berget eller i jorden. En vårdag när han försiktigt stack ut sitt huvud i skydd av skuggan från en stor klippa, för att sniffande känna efter vilken tid av året det var. Plötsligt fick han vittring av en brunstig hona och utan vidare tankar rusade han ut och satte på henne bakifrån och befruktade henne.
Honan var en ung tanklös vätte som ännu inte hade lärt sig att undvika grott öppningarna när hon samlade sina frön, speciellt om vårarna när dvärgarna vaknade till.
Det lilla knytet som föddes var Vittra. Hon blev utdriven så snart hon var stor nog att klara sig själv och mig veterligt accepterades hon inte heller av dvärgarna.
”Berätta mera om vittra,” sa Liten och flyttade sig närmare den gamla som fortsatte,
Vittra är dödlig även om de lever längre än människorna. De bor här uppe i Norden som oss men vara vägar korsas aldrig. Vittra lever precis likadana liv som människorna men i en annan tid och i ett annat rum. Ibland händer det att deras och människornas vägar korsas med olika mer eller mindre lyckade följder som resultat. Vitterkvinnorna har tycke for människornas unga män. Oss vättar bryr de sig inte om och vi tänker likadant om dem.
När jag kom för första gången hit upp till vårt land fanns här bara skogar och sjöar. Alla vilda djuren kände mig och jag dem. Jag såg tidevarv komma och försvinna och jag satt ofta just här på berättar stenen och tittade ut över landet.
En dag kom en Vitter familj gående, de var bland de vackraste varelser som jag någonsin hade sett. De var högresta och deras ögon var gröna som vårisen, men så sorgsna att jag rös när jag tittade in i dem. De var klädda i vackra röda kläder och när vi hade hälsat på varandra sa de att de var Vittra och att de hade drivits bort ifrån sitt tidigare boställe av trollen och att de hade hört att här uppe fanns det plats for alla.
De undrade vidare om jag som vätte hade något emot att de bosatte sig nere vid blötmarkerna nedanför det stora berget som du ser rakt framför dig. Jag svarade att jag inget hade emot att de levde där för vi vättar avskyr blötmarkerna och trivs bäst i urskogarna. Det var den enda gången som jag såg dem och så vitt jag vet bor de fortfaran de kvar där.
Under tidevarven som följde kom det fler och fler vättar som bosatte sig här uppe. Nere i bergen bodde dvärgarna och deras utstötta som kallades för trol. Som du nog vet måste vi vättar ibland ta itu med dem när de ställer till med oreda i skogen.
Uppe i de höga snöklädda bergen som du ser långt, långt bort, bor jättarna som själva kallar sig Stalo folket, men vi har sällan och aldrig kontakt med dem. De håller sig till sitt och vi till vårt.
En dag kom ett människopar gående genom skogen. Vi tittade nyfikna på dem och undrade vad de hade för ärende hit upp till urskogen. När vi med tiden upptäckte att de hade for avsikt att bo här, beslöt vi oss för att flytta på oss och lämna plats till dem. En del av oss till och med hjälpte dem.
De högg ner träd och byggde sig ett litet hus och när det första barnet föddes fattade vi alla genast tycke till det och förstod att i ock med att barnet föddes, skulle de stanna kvar och bo här med oss.
Vi hjälpte dem när de samlade ihop bär och nötter och vi såg till att fisk for in i deras nät och att deras villebråd lät sig snaras. Vi förstod att de behövde hjälp för att kunna överleva.
Vi hade gott om plats och mannen jagade inte mer villebråd än han behövde och han tog inte upp mer fisk än vad som gick åt. Vi vättar tycktes aldrig få nog av att lyssna på barnets skratt. Vi gjorde oss än det ena och än det andra ärendet ner till den lilla gården bara för att kunna lyssna på barnet. När vi ändå var där passade vi på att hjälpa med än det ena och än det andra.
Fler barn föddes och en dag gick mannen sin väg och kom tillbaka en tid senare med en ko och en get och de djuren blev genast vara favoriter, speciellt korna som vi vättar alltid har hållit väldigt kära.
Fler och fler människor kom och fler och fler rökar kunde man se när man stod här uppe och tittade ut över vårt land. Alla vi huldrefolk började inse att vi skulle nog vara tvungna att komma samman och fatta ett beslut på grund av detta nya.
Bud gick ut till alla hudlrefolk att vi skulle samlas här uppe för att rådgöra hur vi skulle handskas med alla människor som kom. Den stenen som jag sitter på nu blev från den gången vår gemensamma samlingspunkt.
Ett par dvärgfamiljer kom och även ett par jättar. Några småtroll kom med sina föräldrar. Skogsrået med sin kusin sjorådet och hennes son näcken kom uppför bäcken som du ser där nere. Hela vår vättefamilj kom. Jag tycks också minnas att Vittra stod lite for sig själva bakom alla de andra.
Vi var alla samlade och jag minns hur den äldste dvärgen borjade med att säga. ”Människorna har kommit för att stanna. Vi dvärgar bryr oss inte om det så länge som de inte rör vara berg,” sedan gick ordet till jättarna som sa att de inte hade något emot småkrypen som de kallade människorna. Skgsrået och sjorået sa likadant.
Det var bara trollfolket som inte sa något. När det blev min tur började jag med att säga att dom river ner vara skogar och odlar sin föda på vara gamla stigar och hus. När jag hade sagt det, blev alla väldigt tysta och jag förstod att det var viktigt för fridens skull att jag kvickt kom med en lösning som skulle passa alla.
Jag minns att jag tillade, - Men jag säger ändå att vi ska vara tålmodiga. Skogen är väldig och oändligt stor och även om de blir fler och fler så är deras liv så korta att de hinner inte orsaka värst mycke skada. Våra träd kommer att växa på deras åkrar när de är borta och vara buskar och småväxter kommer att växa over deras hus när de har ruttnat bort och ingen kommer att kunna se att de en gång hade funnits.
Jag minns att ett mummel av instämmande kom från alla som hade samlats och jag fortsatte,
Vi kan lämna plats åt dem och vi kan visa dem var den bördigaste marken är och du sjörå kan visa dem var den mesta fisken finns och du skogsrå kan hjälpa dem med villebråd.
När jag hade talat färdigt tyckte alla att det var något som de kunde gå med pa och att kunna leva med. På så sätt blev beslutet fattat att vi skulle låta dem bo hos oss alla. De enda som inte ville gå med på att hjälpa dem var trollen och en av Vittern. Den andra Vittern tyckte lika som vi andra och sa blev beslutet fattat.
Den gamla suckade och fortsatte, ”men det är mycket, mycket länge sedan, jag var bara en ung en som du när det hände och nu är jag mycket gammal.
Människorna höll inte sin del av avtalet som vi trodde. De högg ner mer träd än de behövde och de jagade mer villebråd än de kunde äta och de bredde ut sig mer och mer och varan urskog började krympa och vi vättar kände oss bort trängda. Numera finns det knappt en handsbredd med gammal urskog kvar för oss att leva i.
Människorna förgiftar vara sjöar och sprider ut sina gifter på var mark. Deras eldar smutsar ner vår luft och det är svårt för oss att andas. Sjörådet säger att det är likadant neri i vattenvärlden. Dvärgarna har tvingats att flytta ifrån en del av sina berg för även där har människorna börjat gräva sina gångar. Jättarna har ingen sett på länge. Det är bara trollen som trivs för de har fått många gödselstackar och sophögar att leva i. Den gamla suckade och stängde sina ögon som var fulla av sorg.
Efter ett tag öppnade hon dem igen och fortsatte,
Men hur det än är kan jag inte förmå mig att överge mitt lilla människo släkte. Jag har följt dem nu i många, många tidevarv. Jag känner igen dragen från den första till den sista och nu och då föds en som har gåvan att se mig och det gör mig lycklig.”
Liten satt länge tyst efter den gamla hade slutat sin berättelse och funderade pa det hela. ” Men när världen skapades från början hur kom då tiden att hända, du säger att många, många tidevarv kommer och går och att du känner igen dragen från den ena till den andra men ändå så talar du om det hela som om det hände i gårafton frågade Liten.
Den gamla log och svarade, ” Nornorna som satt vid Yggrasils rot och vävde människornas väv, en av dem hade en sax och klippte av tråden och den andra tog en ny tråd och vävde vidare. Den ena är det som ska hända, den andra det som händer och den tredje det som har hänt Men över huldrefolket råder inte nornornas väv.
Liten funderade igen ett slag och sedan frågade han, vad mer sa Hyndla och Volva om hur det skulle gå sedan med allting som du har berättat för mig. Vad kommer sedan att handa?
Den gamla suckade och sade jag visste att du skulle komma till den frågan eftersom du är en vätte. Sätt dig ner närmare mig så ska jag berätta hur det kommer att gå för oss huldrefolk, asarna, människorna, jättarna och alla andra som bor i Midgard och Utegård i den stora asken Yggdrasil.
Den gamla harklade sig och började sjunga med hög och klar röst.

"Nu skälver Yggdrasils ask där den står,
fornträdet jämrar, jätten kommer lös;
alla rädas som äro på Hel-väg,
förrn det blir slukat av Surts frände".

Hon sjönk ihop av ansträngningen mer rätade på sig och fortsatte,

Alla kommer att kunna veta när slutet är nära. Många år av strider och ogärningar bland människor, gudar och jättar. När sdan solvargen slukar solen och månvargen slukar månen börjar jorden att skälva och då brister alla band och bojor även om de är gjorda av gudar eller asars hand .
Fenrisulven kommer lös och Midgårdsormen vrider sig i raseri och går upp på land och hela havet svämmar over. Skeppet Nagelfar som Hel har gjort av alla de dödas naglar lossnar och driver ut till havs, vid rodret stårs jätten Rym.
Himlen rämnar och Muspelheims söner rider ut ur Gimungagapet med Surt i spetsen och eld efter sig. Bron Bifrost brister och vid Vigrid slätten möter de Fenrisulven som går sida vid sida med Midgardsormen som blaser etter over luft och hav.
Loke, förrädaren, kommer dit med alla döda från Hel. Då blåser Heimdall i sitt horn så att själva jorden smälter och Oden rider ner till Mimers brunn for att hämta råd.
Yggdrasil skälver och alla darrar av skräck. Alla börjar strida och alla dör. Till sist när det bara är Surt och hans eld kvar kastar han den mot himlen i triumf och Yggdrasil fattar eld och brinner ner.
Röken och askan orsakar den stora Fimbulsvintern. Tre vintrar räknade i vattetid utan sommar emellan. Alla källorna utom Urd’s fryser till is.
Allt är dött och inte förrän solvargen spottar upp solen och månvargen spottar upp månen börjar små skott spricka upp från Yggdrasil’s sotiga stubbe.
Nornorna som legat i dvala börjar åter väva en väv med två små trådar, det är en kvinna och en man som klarade sig undan genom att ha ramlat ner i en djup grotta när det stora slaget var över och Yggdrasil brann upp. Ett par dvärgar håller dem nodtorftigt vid liv till dess deras tid är inne.

Solen, vars första strålar kröp över bergsryggen gled över den gamlas rynkiga ansikte och hon tystnade och tillade sorgset, ”vi huldrefolk kommer att bli kvarlämnade för att kunna berätta vad som en gång var, vad som hände och vad som kommer att hända.”

Copyright©kamillakirch

Kamelen Karoline’s funderingar

Långt, långt härifrån anda bort I södra Egypten sa ligger en liten stad vid foten av ett taggigt berg.Runt omkring staden sa finns det en stor oken som ar sa stor att det tar flera dagar att gå tvärs igenom den. Utanfor staden nästan nere vid floden sa fanns det en gammal man som inte ägde många saker har I världen forutom sin Kamel Karoline och några verktyg. Hyddan dom bodde I var liten och höll knappt ihop. Värst var det när det regnade for då rann vattnet igenom det trasiga taket och ner på golvet där både mannen och Karoline hade sin sovplats. Nu ar det ju sa att det regnar inte sa ofta I södra Egypten och de tar val tur det. Mest sa skinner solen från en klar bla himmel och det tycker Karoline ar väldigt skönt for hon ar frusen av sig men annars var det inget större fel på henne, lite mager kanske med dagens mått mätt.
Hennes största problem var en liktå som alltid värkte I Januari manad. Varfor det visste ingen och absolut sakert inte Karoline. Men hon bar sin liktå med jämnmod och när det värkte allra värst sa baddade hon den med liniment och på sa satt traskade hon vidare sida vid sida med den gamle mannen när de gick på sina skattsökar jakter långt uti öknen bort I södra Egyptens stora land.
Karoline hade bott hos den gamle mannen I många, många år. Karoline var nu en gammal dromedar, som hade for länge sedan gett upp hoppet att bli gift. Nej hon hade accepterat att vara en ungmö resten av sitt kamel-liv. Hon hjälpte honom att bara ris på sin rygg och lite annat smått och gott som han fann när han gick ute I öknen Ibland sa hittade han riktigt bra saker som han sedan sålde på torget på lördagarna när det var torgdag. En gång fann han ett bildäck som var alldeles helt och fint och han fick bra med pengar for däcket när han saldet det. Då blev det fest I stugan må ni tro. Bagge åt de sa att de nästan sprack sa mätta var de. Efteråt sa spelade mannen på sitt munspel och Karoline dansade runt runt utan hansyn till sin onda ta.
Sa gick tiden, ibland var det fest och ibland var det ont om mat och då suckade gubben och sa “Ja du Karoline, jag hoppas att jag aldrig blir sa fattig att jag måste sälja dig med” Karoline var inte ett dugg orolig for hon kände på sig att dom alldeles sakert skulle hitta en bra sak den dagen. Men var I allsin dar var det som lag på sidan av vägen om inte en gul halmhatt med ett blått band runt kullen som hängde ner långt över kanten av hatten.
“Karoline. Skrek mannen. Har ska du få dig en hatt och sa satte han hatten på Karoline, Hon var sa stolt och kramade sig och vred och vande på sitt huvud allt som hon stönade av lycka. Den kvallen stod hon länge vid den spruckna spegeln på vaggen I hyddan och kråmade sig och beundrar sig själv från alla vinklar. Hon tyckte själv att hon var sa väldigt vacker.
For det mesta sa hittade de bagge kumpanerna tillräckligt med saker att sälja på torget. Mest var det ris förstås men det behövdes ju alltid speciellt när det ofta blir kallt på natten ute I öknen Det var många som skrattade ar det omaka paret Karoline med sin gula halmhatt med de bla banden på huvudet och den gamle mannen med en stav I handen där de vandrade runt I öknen dagarna I ända. Men det gjorde ingenting tyckte Karoline for hon var ju när allt kommer omkring en
2
ganska gladlynt kamel. Den gamle mannen brydde sig inte heller om att folk skrattade at dem, det far dom val roa sig med tyckte han och vandrade tryggt vidare.
Bara for att Karoline var en ungmö sa ska Ni inte tro att hon inte hade ett par friare när hon var en ung och sprallig dromedar. Tvärtom, hon hade flera som sände henne smäktande blickar med åtföljande smackande ljud. Hon hade tom ett par som nästan hamnade I slagsmal över hennes gunst. Ibland när hon sakta gick efter den gamle mannen sa tänkte hon på hur det var en gång for länge sedan. Hon fnissade åt minnet av kamelen Clyde som verkligen var en riktig dunder dromedar och hon begrundade igen vad som hade hänt den gången for länge sedan.
Kamelen Clyde var en benig liten rackare som knappt räckte ner till marken. På den tiden sa bodde Karoline på Hussein oasen tillsammans med 42 andra kameler. Clyde som hade blivit kvarlämnad av en av de många karavaner som rastade I oasen antagligen for att han inte ansågs aga något större varde och bara drack upp vattnet for de andra kamelerna. Han fick arbete med att städa toaletterna.
En dag sa fick Clyde for sig att fria till Karoline. Hon mindes ännu hur alla de andra kamel fröknarna hade skrattat sig fördärvade när de fick reda på saken. Naturligtvis sa hade Karoline gett honom korgen och det med besked.
Clyde hade vandrat ut I öknen, långt långt bortom bergen for att begrunda sitt olycksaliga ode. Inte for att det ar något ovanligt med att en kamel tar sig en oken promenad, tvärtom dom gör det ratt sa ofta när dom behöver lösa stora problem med natt-navigationen. Stjärnorna flyttar som bekant på sig och ibland hinner inte kamelerna riktigt med sa dom behöver gå ut och vandra for att finna sina “bearings?” igen. Men detta var inte saken med Clyde, nej han gick långt, långt bort I riktning mot vaster och begrundade sitt ode.
Han gick utan vatten I flera veckor och det kan kamelerna göra ibland men inte om dom far skavsår av den glödheta sanden och det händer ibland. Detta elände drabbade Clyde och han blev sa om tumlad att han började se I syne. Han trodde sig se en grön vacker oas och sprang utan tanke på sina skavsår rakt in I en bergvagg sa att han fick en riktig hjärnskakning. Någonting måste ha hänt med hans forstand for han bestämde sig for att gå tillbaka och fria igen till Karoline.
En sådan tokig kamel sa alla när dom såg honom komma haltande och utmärglad in till Hussein Oasen igen. Vad I all världen var nu på gång, frågade sig alla kamelerna och rynkade extra på sina mular. Kamelerna har for vana att rynka på sina mular när dom är brydda, upprörda eller tycker att någonting ar alldeles for småaktigt for att dom ska befatta sig med det hela.
Utan att bry sig om deras ogillande sa trampade Clyde rakt fram till Karoline och böjde sig ner på sina framknän och friade återigen till Karoline. Hon tog det hela med ett ytterligt forakt som ju kamelerna kan göra när dom ogillar någonting och hon fräste till Clyde, “Du din gamla, fula dromedar du kan sticka iväg till världens ände vad mig anbelangar” och sa tillade hon “jag har en annan som jag ska dela mitt liv med och sa gick hon med långa steg iväg från stackars Clyde med det mest for aktfulla ögonkast hon kunde åstadkomma Chocken av detta blev for mycket for stackars Clyde han bara föll ihop och dog. Uppsyningsmannen konstaterade när han undersökte den döda kamelen att hans hjärta hade brustit.
Karoline trodde att hela saken var ut världen tills dess att hon märkte att hennes vanner drog sig undan henne en efter en och hennes friare han bara forsvann en natt for att aldrig mer komma tillbaka. Hon kunde aldrig förstå varfor hon blev utfrusen, det var val inte hennes fel att den tokiga Clyde hade dött av brustet hjärta, han hade val ända kunnat förstå att ett aktenskap mellan dem var helt otänkbart Han den fule oansenlige toalett stadaren Clyde och hon den vackra Karoline.
Sa hade aren gått och Karoline fortsatte att vara ogift och inga fler friare uppenbarade sig. Hon blev rynkigare och rynkigare och hennes förut sa vackra knän svullnade upp och blev stora som fotbollar. Till slut sa blev hon körd på porten av uppsyningsmannen. Där hade hon gått och vandrat runt, runt och det var på så sätt som hon hade träffat den gamle mannen som var sin vana trogen ute och letade skatter I öknen Han tog hand om stackars Karoline som hade irrat omkring helt vilsen och övergiven I flera veckor. Hon flyttade in I hans hydda och gjorde sig snart hemmastadd.
Jaja. Suckade Karoline där hon gick I sakta mak bakom den gamle mannen med en stav I handen, där ser man vilka problem en karlekskrank kamel kan åstadkomma Tanka sig att det hände mig, den vackra Karoline, ack ack ack. Och sa vandrade hon vidare och de bla banden I hennes gula halmhatt svajade I den stilla okenbrisen.
Kamilla kirch.

Maria, det forsta kapitlet....

Arma vemod, ditt arv som kvinna..
Kapitel ett
Den svarta falken seglade graciöst över Agntjärn, fladdrade till med vingarna ett par gånger och försvann sedan upp emot Falkbergets lodräta klippor där hon hade sitt bo. Längst ut på en av de brantaste klipporna hade hon omsorgsfullt byggt det allra högst upp i en torrfura, säkert förankrat mot vind och regn. De var ett bra bo till hennes fyra ungar, som tysta och ivrigt klamrande sig fast vid varandra, hungrigt väntande på sin föda.
Den ensamma storlommens vemodiga skri från Muskusträsket i väster ropade sorgset sitt avsked. Solen hade redan börjat snegla mot Vitbergets ljusblå topp, som höjde sig majestätiskt över Storbergets runda kulle, där den skulle kunna njuta av mindre än en halvtimmas natt innan nästa dags gryning.
Året var 1871 och Oskar II hade just blivit konung över Sverige och Norge. De svåra tiderna var över eller åtminstone verkade det så för bönderna uppe i Gränslandet. De var ättlingarna till de få dristiga män och kvinnor som för ett par hundra år sedan trotsade det okända och mödosamt började kolonisera landet mellan de många sjöarna väster om Alterån. Denna förenade sig med Piteälven, som efter sitt djärva språng nerifrån Bredselsbergets branta klippor, som numera kallas Storforsen, flöt sedan stilla och var en utmärkt farled ner till kusten med undantag för ett antal mindre forsar som man dock lätt kunde dra en båt vid sidan om och sedan fortsätta sin färd ner till kusten.
Landet var rikt på skog och de många sjöarna värmde upp marken emellan dem under den 23 timmar långa dagen och på så sätt kom höstens frost senare, vilket gav nybyggarna tillfälle att bärga sin gröda och få potatisen ur jorden innan tjälen gick ner i marken.
Gränslandet som också kallades Kanaans land blev snart känt och fler och fler sökte sig dit och började röja upp sina små jordstycken. Skogen som var rik på vilt och sjöarna försåg dem med fisk. Folket hade en möjlighet att överleva trots det hårda klimatet.
De många hårda åren i början på 1850 talet, där skörden frös redan I juli månad och småböndernas kor blev sända till slakt for att skattmasen skulle ha sitt, hade betalats av folkets svält och alltför många barnbegravningar, bevarades i ett klart, men bittert minne av bönderna i Gränslandet.
Nu hade man haft ett flertal goda år. Barnkullarna var många och det gamla talesättet att fyra barnarmar kan ersätta ett par mansarmar visade sig vara helt rätt.
Skördarna hade varit rikliga uppe i Gränslandet och nyodlingarna som växte upp i kanten av den stora Stormyran vittnade på flit och förhoppningar om framtiden. Stormyran låg som ett utsträckt, luddigt täcke vid foten av Långberget i söder Nattbergets fot i Väster och nästan ända fram till Falkberget i Norr.
Böndernas lador måste vara väl packade för att kunna hålla kreaturen vid liv under den åtta månader långa tid som de tvangs att vara inomhus i sina ladugårdar, som värmdes med öppna spisar under höst och vinterdelen av året. Visst sinade de ofta och visst saknade mjölken den näring som den hade under senvåren, sommaren och den tidiga hösten. Men den välsignade möjligheten som kons mjölk innebar när det gällde att hålla småbarnen vid liv under vintern var nödvändig eftersom den magra kosten fick kvinnornas mjölk att sina redan efter sex månader. Trots de många bristsjukdomarna och den torftiga kosten kunde människorna överleva och från deras hårda liv formades Gränslandets folk.
Ännu i Midsommartid fanns det ett par famnar torrt hö kvar i ladugårdarna och i de små, gråa, timrade ladorna. Korna som nyss hade släppts ut på skogs och myrbete var inte lika utmärglade som förr om åren. Säden var satt i jorden för ett par veckor sedan och likaså potatisen. En av Isak Anderssons kor hade till och med gett tvillingkalvar under våren och det var ett gamalt omen som lovade fortsatta goda tider. Kalvarna stod nu i hagen bakom det gamla Olstorpet, som låg djupt inne i bortersta viken av det stora träsket som kallades Avaträsk
Ingen visste något mer om torpet än att det hade stått där i många, många år. Man trodde att det hade varit den allra första nybyggarens boställe utanför Muskus byns gränser, men ingen visste riktigt säkert. Torpet låg alldeles under Falkberget som gav skydd för den hårda nordanvinden och dess små ängar grönskade allra först.
Ljudet av en koskälla hördes svagt från det lilla berget mot Flurheden som kallades Korsträskfluren och kalvarna svarade med ett förtvivlat bräkande när de hörde ljudet av en koskälla. Det var Disa, den svart vita fjällkon, som var deras mor och tillika ledarko, som var på väg hem med de andra korna i släptåg.
Det började lida mot kväll och skuggorna blev långa där de speglade sig i den gröna mossan, där lingonrisets klockor bildade en rosavit matta. Korna kom sakta gående ner över berget på väg hem för att mjölkas, deras juver var sprängfyllda och sommarladugården med sitt trygga tak mot det annalkande regnet väntade dem med öppen dörr.
Solen stod ännu klar och rund på himlen och verkade inte ha bråttom till sin timmes långa vila bakom Storberget och Vitberget i väster innan den återigen skulle lysa över folk och fä nästa morgon igen.
Ett par gestalter i långa klänningar och med hucklen på sina huvuden kom gående på kärrvägen som följde kanten av den stora granskogen mot öster. Det var Isaks Anderssons Maria och hennes yngre syster Beda, de enda flickorna i den stora barnkullen som Johanna, Isaks hustru hade fött.
De rörde sig långsamt efter den smala vägen som ledde ner till sommar ladugården nere vid sjön. Den stilla vatten yta speglade storlommen där den sakta flög över med utspända vingspann ivrigt lapande mygg och andra småkryp. Sjön låg stilla och avvaktande i kvälls sols sken och riktade sin hemlighets fulla spegel mot de bulliga, snövita stackmolnen som avbröt det monotona blå och bildade taket till det Nordsvenska sommar landskapet.
Den rangliga kärran med de två stora mjölkkrukorna av bleckplåt vinglade hit och dit på det ojämna underlaget av småsten och grästuvor. Krukorna stötte då och då emot varandra och ekot av deras klankande rullade sakta bort over sjön.
Luften var fylld av försommarens alla dofter och de nyutslagna björkarna med sina ljust gröna ännu något skrynkliga blad tävlade med sälg och asp att visa upp sig i all sin prakt. Kabbelekan lyste som små solar nere i en dikesren där den växte så nära vatten pussarna som möjligt. Den gamla häggen nere vid torpet var redan brudkladd. Dess vita, vackra blomklasar doftade förföriskt, lovade allt och krävde inget och stod som midsommarbrudens symbol bredvid torpet. Uppe på ängen blandades smörblommans gula kronor med midsommarblomstrens ljust lila rundlar mitt sitt vita centrum till en årlig tribut till Gränslandets sommar som just hade anlänt och verkade bli varm.
Beda, som just hade fyllt 13 ar och ännu fortfarande var ett barn, även om hennes små bröstvårtor just hade börjat växa och bildade två små rosa jordgubbar på hennes platta, beniga bröst, sjöng där hon skuttade och hoppade runt Maria sin äldre syster. Beda försökte förgäves att få systern att sjunga med i den sorgliga visa om Adolf och Josephine som Beda just hade lärt sig av sin moster Eugenia. Beda var lillflickan som hade nära nog kostat Johanna livet när hon födde henne efter två dygn av födslovåndor, var allas ögonsten.
Mellan Maria den äldre systern, som just var sjutton år fyllda och Beda hade tre syskon fötts men alla hade dött innan de blev mer än ett par år gamla. Två av dem dog i Spanska sjukan och en av dem fick scharlakansfeber och mot den fanns inte heller någon bot. Inte ens kloka Matilda nere i Muskus, som kunde medicinera bort allsköns åkommor med hjälp av örter och böner kunde kurera de åkommorna.
Maria hade tre äldre bröder som alla hjälpte till med gårdens skötsel. Albert som var äldst hade redan varit förlovad i fyra år men inget bröllop var ännu förestående. Isak, den barska och buttra fadern, hade förbjudit giftermål, åtminstone ända tills nästa vår när de bägge nyodlingarna beräknades vara klara att tas i bruk. Albert behövdes ännu hemma och så var det med den saken.
Axel, som var två år yngre och Karl som var född knappa året efter honom, vågade knappast ens tänka på att skaffa sig ett eget boställe eftersom de visste vad Isaks domslut skulle bli. Axel hade sin Britta som han träffade i smyg var och varannan lördags kväll och de hade smusslat och viskat redan under påskens högmässa och det var ingen hemlighet vad som de bägge hade för sig när de träffades. Alla var väldigt förvånade över att Britta hade valt den tystlåtna och småväxta Axel när hon hade gått och talat vitt och brett om hur Olof hade gett henne tro och loven.
Karl var den yngste av bröderna och han var den som Maria tyckte allra mest om, kanske for att han var närmast henne i ålder och inte bara hade hyssjat iväg henne när hon var mindre och kom med alla sina frågor om allt och ingenting. Karl alltid tog sig tid att besvara dem. Karl var också den som hade lättast till att skratta och han var därför väldigt omtyckt ute i bygden. Han såg också väldigt bra ut med sitt tjocka mörka hår och sina vackra bruna ögon där en retsam glimt alltid spelade.
Axel var butter men han hade alltid varit det och han hade vant sig att komma i andra hand efter Albert, som blev bittrare och bittrare allt eftersom tiden gick och han inte fick gifta sig med sin Frida. Två pojkar hade fötts mellan Karl och Maria men de dog också när de var små.
Maria skrattade plötsligt åt ett av Bedas tilltag. Hon hade plockat upp ett par kabbelekor, nupit av blommorna och satt dem i sitt röda lockiga hårburr. Allvarlig, nynnande gick hon med dubbelsteg och händerna sedesamt knäppta på bröstet, - så tar jag dig till Brud i vår, för många, långa kärleksår… Du är galen du Beda, alldeles spritt språngandes galen, sa hon och skakade på sitt huvud när de vek om hörnet till sommar ladugården.
Hon lyfte ur de bägge mjölkkrukorna med en ovanligt kraftfullt sving och satte ner dem efter att ha kontrollerat att locken satt ordentligt fast. Det var viktigt att krukorna var rena. Mjölken surnade annars väldigt snabbt och gav ingen grädde till smörkärnan. Johanna, deras mor, var känd för sitt fasta och välsmakande smör som hon sålde till gästgiveriet nere I Agntjärn men även för sina välsmakande getostar. Ingen kunde mäta sig med henne på det området. Många hade försökt att få reda på hur i all världen hon bar sig åt för att få dem krämiga men ändå luftiga. Ystningen var hennes och flera andra kvinnors sätt att förtjäna lite pengar som kunde användas till de små personliga inköpen nere i handelsboden. Hon hade tidigare också sålt ägg, men hönsen värpte ojämnt och därför blev det smöret som fick bli hennes bästa handelsvara.
Maria bröt en lång björk kvist från en av ungbjörkarna som stod vid stigen och viftade med den för att hålla myggen borta allt medan hon ropade - Kosöta, kosta komikom, komikom, riktning mot berget där hon hörde skällkons klockas rytmiska klingande.
Hon stod stilla ett slag, kliade ett myggbett på ena benet och tänkte på den kommande midsommar helgen när hon hade fått lov av Isak, far sin att gå på dansen i Ols logen nere i Musksbyn efter kvällsmjölkningen var avklarad. Hon tänkte på hur roligt det skulle bli att träffa Svea, hennes allra bästa vän sedan de bägge hade läst för prästen ett par år tidigare.
Maria tänkte på hur fin hon skulle bli i sin nya klänning. Hon hade just avslutat de sista stygnen i en ljusblå klänning som hon hade klippt till från en av hennes mors gamla avlagda. Hon hade sytt med den allra största noggrannhet på varje liten del av klänningen. Det fick inte finnas ett enda fel när den var färdig.
Maria var väldigt noggrann i allt som hon företog sig och att skrädda till och sy sig en klänning var för henne liksom för alla andra det enda sättet hon kunde skaffa sig en. Hon hade till och med sytt på en extra krage av vit muslin efter en bild som hon såg i en av Amerika pampletterna. Kragen som hängde ner på ryggen i en fyrkantig snibb kallades för sjömanskrage hade hennes moster Eugenia sagt. Hon var gift med klockaren nere i kyrkbyn och hade reda på det mesta vad det gällde hur kläder skulle se ut.
Hon rycktes ur sina drömmar om dansen och klänningen när Disa som sakta kom vaggande emot henne med de andra korna på rad bakom henne. Maria gav Disa en kärleksfull klapp på manken och oöppnade dörren till sommar ladugarden på vid gavel.
Inne i den lilla byggnaden var det mörkt och varmt. Korna gick en efter en in till sina spiltor och ställde sig med bakåtvända huvuden och med sina lugna blickar tittade de på Maria i väntan på att hon skulle mjölka dem. Deras svansar viftade rytmiskt bort flugor och andra flygvan som surrade runt I luften.
Ljuset från den lilla fönster gluggen alldeles under taket på södersidan föll som en stråle ner mot det slitna trägolvet och i strålens ljus dansade dam och småkryp sin evinnerliga dans.
Den trebenta mjölkpallen stod på sin plats under den lilla hyllan där en kniv och en dosa med kådsalva låg tillsammans med ett par trasor och en gammal läder rem.
Maria tvättade sina händer i vatten spannen som någon av bröderna hade ställt innanför dörren. Nynnande tog fram den rena trasan som hon hade i förklädesfickan och tvättade Disas spenar. När hon hade satt sig på pallen blåste hon undan en blond hårslinga som hade fallit ut ur hucklet och kittlade henne på kinden och började vant mjölka den gamla svartvita fjällkon.
Mjölken strålade rytmiskt ner i träspannen som hon hade klämt fast mellan sina lår och när hon var klar med Disa satte hon sig ner vid nästa ko. Hon lutade sin panna med den urblekta tresnibben mot kon varma sida och nynnade sakta när hon med vana fingrar mjölkade den sista kon.
Beda kom in och hade en stor bukett ängsblommor i famnen. – Titta Maria vad vackra dom är, sa hon när hon borrade ner sitt fräkniga lilla ansikte djupt ner i buketten. Jag ska ge dem till mor så att hon kan sätta dem i spisen i den stora kopparkannan och det kommer att bli sa fint, tror du inte det Maria, fortsatte hon ivrigt.
Maria tittade upp på Beda där hon stod dörröppningen. Med solskenet bakom sig lyste hennes kopparröda som om det brann. Aldrig hade hon synts henne sa vacker som just då när hon stod med blommorna i famnen. – Det tror jag säkert, svarade hon leende och kramade ur de sista mjölkdropparna ur den sista kons spene. – Vill du vara snäll och tvätta spenarna på den lilla svarta, hon hade ett par sår som jag vill sätta lite kådsalva på, frågade hon Beda, när hon strödde halm under korna för att de skulle kunna ligga torrt.
Beda stod fortfarande stilla och drömde med slutna ögon och sin näsa djupt nerborrad i blomsterbuketten. – Nej det kan jag inte för då måste jag lägga ner blommorna någonstans och då blir de smutsiga. Du vet väl om att jag får snuva nar jag rör vid korna, svarade hon utan att ens titta upp.
Maria suckade och uträttade sysslan själv. Hon smorde in spenen med salvan och torkade av sin hand på förklädet när hon var färdig. Pustande borjade hon kånka på den första mjölkkrukan ut genom den smala dörröppningen och upp på vagnen. När den hade fått sällskap av den andra och dörren till sommarladugarden var stängd gick hon resolut fram till Beda och tog hennes blombukett och lade den på vagnen med en knyck.
– Seså ta i nu, du vet väl att vi bägge måste hjälpas åt för att få hem mjölken, fräste hon med ett irriterat uttryck i sitt runda ansikte och med en extra rynka mellan sina ögonbryn. Beda tog surmulet tag i baken på vagnen och började frånvarande skjuta på medan Maria drog i skaklarna och vagnen borjade sakta röra på sig på det ojämna underlaget.
Den vita slöjliknande dimman som långsamt hade växt upp från kanten av sjön slog emot dem när de närmade sig avtagsvägen till torpet. Maria, som vid det laget hade ångrat sitt utbrott mot Beda tidigare sa plötsligt. – Beda har jag någonsin berättat för Dig om Lovisa och hennes Vitterko.
Bedas ansikte lyste med ens upp, hon älskade Marias historier om skrymt och de osynliga. Maria hade tillbringat många somrar uppe i Krokbäcken hos sin mormor när hon var yngre och hon hade berättat mängder av historier om de osynliga för Maria. En del av folket trodde fortfarande helt allvarligt på de osynligas existens. Mor Johanna avfärdade dem alla som fantasier. Maria som hade älskat sin Mormor trodde fullt och fast på dem men hon hade inte bestämt sig ännu om de var sanna eller inte.
– Jo, så här var det, började Maria sin berättelse, där de bägge vandrade fram på vägen med sin mjölkkärra.
– Lovisa i Finnäs, hörde tidigt en kväll hur hunden gnällde så ynkligt och ljudet var ovanligt och hon gick för att titta efter vad som stod på. När hon gick att öppna stod där en storvuxen främmande kvinna med en röd klänning och ett rött huckle på sitt huvud. Kvinnan hälsade och frågade om Lovisa kunde komma och hjälpa hennes mor som hade legat i barnsäng i över tolv timmar och inte kunde föda.
Lovisa gjorde sig genast beredd att följa med. Att hjälpa en annan kvinna i barnsäng var en självklarhet. Hon tog på sig schalen, satte på sin sina kängskor och gick med kvinnan ut mot myren. Men efter ett tag började hon tänka på vem kvinnan egentligen var för Lovisa hade aldrig sett henne förut.
Kvinnan gick med långa steg och Lovisa började misstänka att det var Vittra som hon hade i sällskap. Dels på grund av klädseln men också hur hon syntes följa en osynlig stig. Kvinnan gick med långa steg och Lovisa fick nästan spinga för att hinna med henne. Lovisa visste att allt vitter tyckte mycket om röda kläder men framför allt hur de alltid ville något rött på sitt huvud.
Till slut kom de fram till en stor gård som hon aldrig hade sett förut även om hon ofta hade gått på just den myren. De allra största och godaste hjortron växte där och de mognade före alla andra.
De gick in genom den smala dörren och när hon kom in märkte hon att det var väldigt skumt därinne. I den stora sängen i ena hörnet låg en vacker kvinna, blek och dyblöt i svett av alla födslovåndor. Hon stönade högt och ljudligt mellan värkarna och såg glad ut när hon upptäckte att Lovisa var där.
Lovisa började genast ge order till kvinnan som hämtat henne om att sätta på vattenkokaren och hon såg till sin förfäran att vattnet kokade innan kvinnan hade hällt i allt det kalla vattnet. Hon sa ingenting utan började hjälpa kvinnan att föda fram barnet.
Efter ett par dryga timmars knådande började födelsearbetet komma igång av sig självt. Födseln gick bra och fram kom en välskapt liten flicka. Men hur mycket Lovisa än daskade henne i baken grät hon inte. När Lovisa noga undersökte henne och märkte att flickebarnet andades av sig själv klippte hon av navelsträngen och la henne till moderns bröst så att hon kunde suga. Hon lindade in henne i ett par röda handdukar som modern pekade på där de låg i en liten vagga vid sidan av sängen.
När Lovisa var färdig gick hon fram till den unga kvinnan, som satt vid spisen och spann, och sa åt henne att hon kunde komma och titta på den vackra flickan. Kvinnan ropade på någon och en stor och kraftig man kom in.
Han var stor och välbyggd och hade en röd skjorta noga instucken i vadmalsbyxorna. När han hade förvissat sig om att modern och barnet var krya kom han fram till Lovisa med en liten guldskål och sa att hon skulle få den som tack för hjälpen. Lovisa sa att hon var glad att hon hade kunnat hjälpa till och att hon bara hade gjort en vanlig granntjänst och det skulle de inte behöva betala för.
Just när hon var påklädd igen och skulle till att gå ut ropade kvinnan ifrån sängen där hon låg med flickebarnet vid sitt bröst. – Ta med dig fårsaxen i morgonkväll när du går och söker korna. Du kommer att se att det finns en främmande ko ibland dem. När korna följer skällkon och den främmande går förbi dig ska du rita ett kors med saxen över ryggen på kon. Då kommer hon att alltid stanna hos dig och inte gå hem.
Men glöm aldrig bort att du kan fylla mjölkspannen full bara en gång. Om du en gång har tömt hinken och försöker att fylla den igen går kon hem och du ser henne aldrig mer. Lovisa tackade och skyndade sig hem.
Maria avbröt sin berättelse och sa - Du vet väl om Beda att järn är det enda sättet man kan binda en vitterko helst ska man läsa Fader Vår baklänges också, sa hon och fortsatte sin berättelse.
När sedan Lovisa den kvällen gick för att leta sina kor fann hon en vit främmande ko som stod tillsammans med hennes andra två. Hon gjorde precis som kvinnan hade sagt och den vita kon följde snällt hem till ladugården med de andra. Lovisa satte sig att mjölka henne och hela hennes spann fylldes med mjölk och det hade aldrig förut hänt. Hon fortsatte att mjölka de andra korna och stängde noga till när hon var färdig.
Nästa morgon när hon släppte ut korna undersökte hon den vita kon lite närmare och fann då att hennes päls inte var sträv som på de andra korna utan mjuk som ett kaninskinn. Hon beslöt då att kalla kon för Vitan eftersom hon var helt vit med en skär mule.
Alltefter som sommar gick mjölkade Lovisa Vitan och varje kväll och morgon var det minst sex tum med tjock grädde i den till brädden fyllda spannen. Lovisa började kärna smör och sälja till gästgiveriet och prosten.
Snart hade kon och Lovisa tjänat ihop en liten förmögenhet. Hon upptäckte att hur stor spann hon än satte under Vitan, det blev full av mjölk. Till slut satte hon upp vitan på pallar och i stället för en hink satte hon tvätt karet under henne. Vitan fyllde troget karet varje morgon med den fetaste tänkbara mjölk.
Men en gång vart Lovisa sängliggande för hon hade sträckt sig i ryggen när hon skulle flytta undan karet och mannen hennes bad då grannens Anna att komma och hjälpa till med mjölkningen. Men till alla olycka glömde Lovisa alldeles bort att förklara för Anna att hon inte på några villkors vis fick försöka mjölka henne igen när hon hade fyllt karet.
Grannkvinnan mjölkade kon och när karet blev fullt tog hon fram sin egen spann for att mjölka kon färdigt. När hon satte sig bredvid Vitan for att mjölka henne färdigt men i samma ögonblick sparkade Vitan till spannen så att den for i golvet och sprack och i nästa ögonblick var hon borta. Det enda hon lämnade efter sig var en vit hårtofs.
När Lovisa nästa dag klev upp och fick veta vad som hade hänt suckade hon och sa, - tänk vad synd att den kon aldrig blev med kalv, avslutade Maria sin berättelse när de kom fram till ladugården där kylbrunnen med sitt kalla vatten väntade på mjölkkrukorna.
Beda, som hade följt hennes berättelse med vidöppna ögon och knuffat extra hårt på kärret när historien var som mest spännande, sa sakta, - jag är så avundsjuk på dig som fick vara hos mormor så ofta innan hon dog. Du fick lära dig så många saker och höra så många berättelser om de osynliga. Vet du föresten att jag också älskar röda kläder och jag skulle gärna vilja ha en mössa av ett rött rävskinn och sedan plockade hon upp blommorna från vagnen och sprang in till Johanna.
Maria suckade och tog av sig sitt huckle. Hennes tjocka gula fläta föll ner som en snara runt hennes långa, vackra hals. Hon lyfte upp vatten spannen och lät den med ett plask falla ner i brunnen. Hennes långsamma vevande avbröts av en vilsegången humla som irriterande cirklade runt hennes ansikte.
Maria föste undan den med sin handflata och sa automatiskt som hennes mormor alltid hade sagt nar hon föste undan vilka kryp de än var, - ge dig iväg så att du inte kommer i kläm. När spannen kom up igen fylld med det välsignade kalla vattnet hällde hon det i det gamla trä tråget som stod bredvid.
Hon tog en nypa av den hemgjorda såpan som satt i en liten näverdosa med lock på och tvättade sig noggrant på armar, hals och allra sist tvättade hon sina fötter och ben. Efter att ha avslutat sin toalett slängde hon bort det använda vattnet och viskade mekaniskt, - flytta på er, och satte sedan tillbaka tråget på sin plats.
Med ett beslutsamt drag i sitt ansikte reglade hon nogsamt dörren till ladugården där krukorna var satta i det vattenfyllda kylbrunnet för att under natten lämna ifrån sig sin välsignade grädde. Hon tittade som så många gånger förr mot mangårdsbyggnaden där den låg ett stycke bort och ett litet småleende smekte hennes läppar när hon borjade gå mot huset.











Kapitel två

Byggnaden låg uppe på en liten kulle, på ena sidan stod ett par stora rönnbärs buskar och på den andra stod tre stora hängbjörkar. Bakom huset skyddade storskogens gamla granar byggnaden från den iskalla nordanvinden som kom ner ifrån Falkberget och som nu var boplats åt en mängd olika fåglar och många andra smådjur. Isak, hennes far påstod att en björnhona också hade sitt ide där uppe men ingen mer än han hade någonsin sett henen.
Rönnarna stod redan i full blom. Tyngden av de manga vita blomklasarna tvingade rönnen att ödmjukt boja sig ner mot marken. – Jag hoppas att det inte blir en kall vinter tänkte Maria, rönnen var ju ett av de säkra tecknen på den kommande vinterns kyla.
Hennes blickar gled over till den långa, rödmålade byggnaden med vitkalkade fönsterlister och den lilla förstugebron som var inramad av ett par vitmålade pelare som höll upp det lilla taket. Ett par dubbeldörrar ledde in till förstugan, där det stora mjölkskapet stod i ena hörnet och en mängd ytterkläder och grova skor hade sin givna plats på den ena väggen.
Maria tänkte på hur stort deras hus var i jämförelse med den lilla grå omålade stugan som hennes mormor hade bott i. Ett rum med sovloft ovanpå förstugan. En stor kullerstens murad öppen spis och en väggfast säng i ena hörnet med ett fyrkantigt bord med två små bänkar fullbordade möblemanget. I den stugan hade mormodern fostrat Johanna och även Eugenia som hon hade tagit som fosterbarn.
Maria mindes hur underbart det var att somna i mormors säng med knastret från spisen och ljudet av mormodern som satt och spann och nynnade på sin favoritpsalm, ”Klippa du som brast for mig, låt mig gömma mig i dig...” Maria mindes hur hon hade grunnat på vilken stensort det var som man kunde gömma sig i.
Hon öppnade dörren och klev in i huset. Doften av gröten som bubblade i grytan fick det att vattnas i hennes mun välkomnade henne när hon steg in i det stora köket, som nästan tog upp ena halvan av byggnaden.
Johanna, Marias mor stod och rörde i grytan och utan att se upp bad hon Maria gå ut i förstugan och hämta i en smörklick och en kanna mjölk. – Du kan ta in lite lingonsylt också, tillade hon drog grytan från den varma glöden.
Beda satt vid bordet och lekte med sina pappers dockor som hon hade klippt till ur en gammal dags tidning. Hon hade just klippt till ett par stora runda mössor som hon skrev ordet Rött på innan hon provade dem på sina dockor.
– Är far inte hemma från nyodlingen än? frågade Maria när hon satte ner tilltugget på bordet och började duka fram ett par träskålar. De vackert snidade träskedarna som man använde i vardagslag låg i köksbordslådan, nära och bra till hands.
– Han lär nog komma vilken stund som helst, sätt dig nu ner och berätta for mig om problemet med svartkons spene, sa Johanna och tittade forskande på dottern som hon tyckte såg alldeles for tunn och mager ut.
Efter att Maria hade redogjort för hur hon hade behandlat såret hördes steg i förstugan och Isak, hennes far klev in. Hans barska min ljusnande när han tittade på Beda som log med hela sitt ansikte när hon såg sin far.
– Nu sätter vi oss till bords och äter kvällsvard. sa Johanna myndigt och bar över det stora grötfatet till bordet där hon satte ner det inom räckhåll för alla.
– Var ar pojkarna Isak, de behöver äta de med när du har dem i arbete extra länge. Elva timmars arbetsdag är alldeles för länge. Särskilt i dag eftersom Beda kom hem efter att ha tagit ut middagen redan klockan ett, tillade hon med lite indignation i rösten.
Isak som satt och slevade i sig gröten gittes inte svara utan först när han hade ätit klart sa han, - jag sa åt dem att avsluta det sista stycket och så fick de ta helg sedan, när jag gick hem.
Han reste sig från bordet och gick ut. Beda. som knappt hade rört sin mat sprang genast ut efter honom, ivrig att berätta någonting för honom som hon hade sett eller hört den dagen.
– Ja du Maria, mansfolk blir man aldrig klok på, spring upp till nyodlingen och säg åt pojkarna att nu får det vara bra med arbete för idag, mumlade hon när hon satte sig vid spinnrocken och började spinna. Maria samlade ihop disken från bordet, torkade noga upp alla smulor och satte fram tallrikar och skedar till sina bröder.
Precis när hon var färdig hördes röster från förstugebron och Karl glada skratt när han retades med Axel sin vana trogen. Bullrande satte sig karlarna till bords och började äta. Deras samtal handlade som vanligt om Amerika, drömmen om landet som flöt av guld och honung. De hade många och långa diskussioner om hur man bäst kunde tjäna ihop till en biljett.
– I Amerika växer tallarna tre gånger så stora som här, sa Axel och fortsatte, där behöver man inte gräva undan snön heller när man ska hugga ner dem för det snöar aldrig och skulle snön komma någon enstaka gång så smälter den undan redan nästa dag. – Du talar som Du har förstånd, vad vet Du om Amerika, du kan ju inte ens läsa riktigt. Alla vet ju att tallar bara kan växa bra där det snöar rejält om vintrarna, svarade Albert.
– Jag har sett på bilder, försökte Axel försvara sig men han insåg att gentemot bröderna kom han som vanligt till korta. Karl blandade sig in i samtalet och sa skrattande, - du Axel som har så korta ben behöver nog åka till Amerika för att hugga stortall, här hemma riskerar du att drunkna i tre fot av nysnö.
Till saken hörde att Axel var tre tum kortare ön de andra bröderna och han hade alltid fått lida för sina korta ben. Axel boxade Karl i armen och fräste. – Du ska då alltid blanda dig i andras diskussioner, håll for tusan käften någon gång. Karl skrattade till svar och återgick till sitt gröt ätandet.
Maria och Axel satt vid köksbordet med katekesläxa. När Maria tittade upp på Axel som sakta stavade sig igenom de första raderna sa hon, - kom du bara till mig ska jag hjälpa dig med bokstäverna, inte ska du låta Karl reta dig inte, om du inte bryr dig om honom slutar han.
Hon var den som oftast tog än den ena och än den andra av bröderna i försvar och ännu en gång rådde frid runt köksbordet. Albert som hade bläddrat förstrött i sin katekes slängde den ifrån sig och sa, - att läsa är bara slöseri med tid. Vem tusan behöver kunna läsa, kan det hugga timmer och plöja en åker? Kan det köra en häst och mjölka en ko? Nej en stark kropp och starka armar tillsammans med en vilja att arbeta. Han drog upp sin skjortarm och böjde sin högra arm där musklerna spändes.
– Vill någon av er sillmjölkar bryta arm eller är ni för veka för att ens våga. Ingen av bröderna tog hans utmaning, bägge hade sedan många år tillbaka insett att mot Alberts styrka stod de sig slätt.
Maria slog ihop katekesen och sa till Johanna, - jag tror att jag ska gå upp och lägga mig, jag är faktiskt lite trött även om klockan bara är åtta. – trött. upprepade Johanna och tittade upp på sin dotter som stod bredvid henne och förstrött lät ena handen rinna med spinnrockens aldrig sinande garnända.
– Du ser faktiskt lite blek ut, har du haft ditt månadsblod ännu? Maria suckade och svarade att det var på gång för hon hade känt av ryggvärken när hon mjölkade korna och gick ut i förstugan, tittade ut genom den öppna dörren ner mot ladugården där Isak med Beda i släptag ledde in Bläsan, deras märr, in till stallet.
Hon mindes att han hade sagt något om att hon hade tappat en sko tidigare. Hon gick upp på vinden där hon delade rum med Beda. Den smala, branta trappan med sina slitna trappsteg som genom årens nötande av alla barnskor hade polerats så att stegen nästa sken.
Bröderna sov i den andra ändan av huset. Det stora loftet emellan de bägge rummen var både förvaringsrum och arbetsrum. Bredvid ett av de små fönstren stod vävstolarna som tillsammans med spinnrocken var kvinnornas aldrig sinande arbetsplats. Dar fans också en mängd gamla möbler och kistor med allsköns innehåll. De stora brödkistorna stod på var sin sida av trappan, och under taket hängde mängder av torkade örter och otaliga härvor av ullgarn som endera behövde färgas eller var färgat och behövde vävas. Gamla trasmattor täckte de grovhyvlade golvplankorna och när Maria gick fram till dörren märkte hon att det var en stor reva i en av dem. Hon suckade och tänkte att hon skulle be Beda att laga revan. Beda var väldigt duktig med nål och tråd.
Rummet var ljust och vette åt söder. En ensam fluga studsade gång på gång emot rutan tills Maria frånvarnade öppnade fönstret och släppte ut den. Hon stod en stund och tittade ut mot viken, som den grundare delen av sjön kallade. Där badade man på somrarna och där sköttes all tvätt sommar som vinter.
Vinden som krusade vattnets vågor innan den med ett litet huj flög in genom fönstret och smekte Marias ansikte doftade av sommar och sol. Med en suck stängde Maria fönstret och tänkte som så många gånger förr att det var synd att man inte kunde sova med fönstret öppet på grund av alla mygg.
Hon klädde långsamt av sig och efter en liten titt i den lila spegeln kröp hon ner i utdragssoffan. Suckande tittade hon på sin nya klänning som hängde på väggen mitt emot och fantiserade om hur hon med den klänningen säkert skulle bli uppbjuden på logdansen nästa vecka.
Efter att ha löst upp sitt hår och lagt den lilla snodden på den gamla dragkistan som stod bredvid sängen la hon sig slutligen ner på kudden. Den gamla dragkistan stod vid sidan om sängen och Isak hade en gång fått den som betalning för en kalv. I den låg alla Marias samlade skatter.
Maria klev plötsligt upp och drog ut den översta lådan för att än en gång kontrollera att alla hennes värdefulla ting fortfarande fanns kvar. Hon la ner sin katekesbok och gled med handen over den lilla silverskeden som hon hade fått av lärarinnan när hon slutade skolan.
Lärarinnan hade försökt att tala med Isak om vilket läshuvud Maria hade och att hon borde få åka till seminariet och bli lärarinna. Isak hade avfärdat det hela som struntprat. Enligt hans uppfattning skulle en kvinna förbereda sig på att bli maka och mor. Att lära sig att sköta husdjur och åkerskötsel behövdes för att kunna överleva. För mycket läsandet satte bara griller i huvudet på ungt folk.
Maria mindes hur besviken lärarinna hade blivit och hur hon med tårar i ögonen hade sagt adjö till den mest begåvade elev som hon någonsin hade haft under hela sin tid uppe i Muskus skolan.
Maria hade också som alla andra unga kvinnor börjat väva på sin hemgift redan i tioårsåldern. Isak hade aldrig tillåtit henne att gå på logdanser och liknande tillställningar där ortens andra unga människor tidigt lärde sig att umgås. Dessutom hade Maria tre äldre bröder som noga vaktade på sin systers dygd. Men när Maria fyllde 17år den 1a december året innan hade Isak konstaterat att hon nu var vuxen nog att skaffa sig en fästman.
Att få lov att gå på sin allra första logdans var spännande och Maria låg och funderade på hur det hela skulle bli. Hon fantiserade om hur en vacker mörkögd främling skulle komma fram till henne och säga, - Du är vacker som en ros, vill du bliva min, inte för att hon någonsin hade sett en ros, men ordet fanns i folkmun och hon var övertygad om att det nog var en jättestor guldfärga maskros som spred en ljuvlig doft.
Med en sista blick på väggen där henens klänning hängde somnade Maria och vaknade till när Beda sin vana trogen kom klampande över vindsgolvet.
Hon klädde av sig, slängde sin klänning på en stol och ställde sig vid spegeln och försökte att dra en kam genom sitt lockiga hårburr. Kammen som lag på dragkistan fastnade i det lockiga haret som hon förgäves försökte kamma och hon gav som vanligt upp, snodde ihop sitt hår till en bulle mitt uppe på huvudet och kröp ner bredvid Maria och sa - Vet du att Bläsan har blivit halt, far sa att han kanske skulle bli tvungen att sälja henne till slakt och köpa en ny häst och sedan tillade hon allvarligt, - och jag som tycker så mycket om Bläsan, och i nästa sekund sov hon. Maria stoppade om henne med täcket och somnade även hon.