Maria, det forsta kapitlet....

Arma vemod, ditt arv som kvinna..
Kapitel ett
Den svarta falken seglade graciöst över Agntjärn, fladdrade till med vingarna ett par gånger och försvann sedan upp emot Falkbergets lodräta klippor där hon hade sitt bo. Längst ut på en av de brantaste klipporna hade hon omsorgsfullt byggt det allra högst upp i en torrfura, säkert förankrat mot vind och regn. De var ett bra bo till hennes fyra ungar, som tysta och ivrigt klamrande sig fast vid varandra, hungrigt väntande på sin föda.
Den ensamma storlommens vemodiga skri från Muskusträsket i väster ropade sorgset sitt avsked. Solen hade redan börjat snegla mot Vitbergets ljusblå topp, som höjde sig majestätiskt över Storbergets runda kulle, där den skulle kunna njuta av mindre än en halvtimmas natt innan nästa dags gryning.
Året var 1871 och Oskar II hade just blivit konung över Sverige och Norge. De svåra tiderna var över eller åtminstone verkade det så för bönderna uppe i Gränslandet. De var ättlingarna till de få dristiga män och kvinnor som för ett par hundra år sedan trotsade det okända och mödosamt började kolonisera landet mellan de många sjöarna väster om Alterån. Denna förenade sig med Piteälven, som efter sitt djärva språng nerifrån Bredselsbergets branta klippor, som numera kallas Storforsen, flöt sedan stilla och var en utmärkt farled ner till kusten med undantag för ett antal mindre forsar som man dock lätt kunde dra en båt vid sidan om och sedan fortsätta sin färd ner till kusten.
Landet var rikt på skog och de många sjöarna värmde upp marken emellan dem under den 23 timmar långa dagen och på så sätt kom höstens frost senare, vilket gav nybyggarna tillfälle att bärga sin gröda och få potatisen ur jorden innan tjälen gick ner i marken.
Gränslandet som också kallades Kanaans land blev snart känt och fler och fler sökte sig dit och började röja upp sina små jordstycken. Skogen som var rik på vilt och sjöarna försåg dem med fisk. Folket hade en möjlighet att överleva trots det hårda klimatet.
De många hårda åren i början på 1850 talet, där skörden frös redan I juli månad och småböndernas kor blev sända till slakt for att skattmasen skulle ha sitt, hade betalats av folkets svält och alltför många barnbegravningar, bevarades i ett klart, men bittert minne av bönderna i Gränslandet.
Nu hade man haft ett flertal goda år. Barnkullarna var många och det gamla talesättet att fyra barnarmar kan ersätta ett par mansarmar visade sig vara helt rätt.
Skördarna hade varit rikliga uppe i Gränslandet och nyodlingarna som växte upp i kanten av den stora Stormyran vittnade på flit och förhoppningar om framtiden. Stormyran låg som ett utsträckt, luddigt täcke vid foten av Långberget i söder Nattbergets fot i Väster och nästan ända fram till Falkberget i Norr.
Böndernas lador måste vara väl packade för att kunna hålla kreaturen vid liv under den åtta månader långa tid som de tvangs att vara inomhus i sina ladugårdar, som värmdes med öppna spisar under höst och vinterdelen av året. Visst sinade de ofta och visst saknade mjölken den näring som den hade under senvåren, sommaren och den tidiga hösten. Men den välsignade möjligheten som kons mjölk innebar när det gällde att hålla småbarnen vid liv under vintern var nödvändig eftersom den magra kosten fick kvinnornas mjölk att sina redan efter sex månader. Trots de många bristsjukdomarna och den torftiga kosten kunde människorna överleva och från deras hårda liv formades Gränslandets folk.
Ännu i Midsommartid fanns det ett par famnar torrt hö kvar i ladugårdarna och i de små, gråa, timrade ladorna. Korna som nyss hade släppts ut på skogs och myrbete var inte lika utmärglade som förr om åren. Säden var satt i jorden för ett par veckor sedan och likaså potatisen. En av Isak Anderssons kor hade till och med gett tvillingkalvar under våren och det var ett gamalt omen som lovade fortsatta goda tider. Kalvarna stod nu i hagen bakom det gamla Olstorpet, som låg djupt inne i bortersta viken av det stora träsket som kallades Avaträsk
Ingen visste något mer om torpet än att det hade stått där i många, många år. Man trodde att det hade varit den allra första nybyggarens boställe utanför Muskus byns gränser, men ingen visste riktigt säkert. Torpet låg alldeles under Falkberget som gav skydd för den hårda nordanvinden och dess små ängar grönskade allra först.
Ljudet av en koskälla hördes svagt från det lilla berget mot Flurheden som kallades Korsträskfluren och kalvarna svarade med ett förtvivlat bräkande när de hörde ljudet av en koskälla. Det var Disa, den svart vita fjällkon, som var deras mor och tillika ledarko, som var på väg hem med de andra korna i släptåg.
Det började lida mot kväll och skuggorna blev långa där de speglade sig i den gröna mossan, där lingonrisets klockor bildade en rosavit matta. Korna kom sakta gående ner över berget på väg hem för att mjölkas, deras juver var sprängfyllda och sommarladugården med sitt trygga tak mot det annalkande regnet väntade dem med öppen dörr.
Solen stod ännu klar och rund på himlen och verkade inte ha bråttom till sin timmes långa vila bakom Storberget och Vitberget i väster innan den återigen skulle lysa över folk och fä nästa morgon igen.
Ett par gestalter i långa klänningar och med hucklen på sina huvuden kom gående på kärrvägen som följde kanten av den stora granskogen mot öster. Det var Isaks Anderssons Maria och hennes yngre syster Beda, de enda flickorna i den stora barnkullen som Johanna, Isaks hustru hade fött.
De rörde sig långsamt efter den smala vägen som ledde ner till sommar ladugården nere vid sjön. Den stilla vatten yta speglade storlommen där den sakta flög över med utspända vingspann ivrigt lapande mygg och andra småkryp. Sjön låg stilla och avvaktande i kvälls sols sken och riktade sin hemlighets fulla spegel mot de bulliga, snövita stackmolnen som avbröt det monotona blå och bildade taket till det Nordsvenska sommar landskapet.
Den rangliga kärran med de två stora mjölkkrukorna av bleckplåt vinglade hit och dit på det ojämna underlaget av småsten och grästuvor. Krukorna stötte då och då emot varandra och ekot av deras klankande rullade sakta bort over sjön.
Luften var fylld av försommarens alla dofter och de nyutslagna björkarna med sina ljust gröna ännu något skrynkliga blad tävlade med sälg och asp att visa upp sig i all sin prakt. Kabbelekan lyste som små solar nere i en dikesren där den växte så nära vatten pussarna som möjligt. Den gamla häggen nere vid torpet var redan brudkladd. Dess vita, vackra blomklasar doftade förföriskt, lovade allt och krävde inget och stod som midsommarbrudens symbol bredvid torpet. Uppe på ängen blandades smörblommans gula kronor med midsommarblomstrens ljust lila rundlar mitt sitt vita centrum till en årlig tribut till Gränslandets sommar som just hade anlänt och verkade bli varm.
Beda, som just hade fyllt 13 ar och ännu fortfarande var ett barn, även om hennes små bröstvårtor just hade börjat växa och bildade två små rosa jordgubbar på hennes platta, beniga bröst, sjöng där hon skuttade och hoppade runt Maria sin äldre syster. Beda försökte förgäves att få systern att sjunga med i den sorgliga visa om Adolf och Josephine som Beda just hade lärt sig av sin moster Eugenia. Beda var lillflickan som hade nära nog kostat Johanna livet när hon födde henne efter två dygn av födslovåndor, var allas ögonsten.
Mellan Maria den äldre systern, som just var sjutton år fyllda och Beda hade tre syskon fötts men alla hade dött innan de blev mer än ett par år gamla. Två av dem dog i Spanska sjukan och en av dem fick scharlakansfeber och mot den fanns inte heller någon bot. Inte ens kloka Matilda nere i Muskus, som kunde medicinera bort allsköns åkommor med hjälp av örter och böner kunde kurera de åkommorna.
Maria hade tre äldre bröder som alla hjälpte till med gårdens skötsel. Albert som var äldst hade redan varit förlovad i fyra år men inget bröllop var ännu förestående. Isak, den barska och buttra fadern, hade förbjudit giftermål, åtminstone ända tills nästa vår när de bägge nyodlingarna beräknades vara klara att tas i bruk. Albert behövdes ännu hemma och så var det med den saken.
Axel, som var två år yngre och Karl som var född knappa året efter honom, vågade knappast ens tänka på att skaffa sig ett eget boställe eftersom de visste vad Isaks domslut skulle bli. Axel hade sin Britta som han träffade i smyg var och varannan lördags kväll och de hade smusslat och viskat redan under påskens högmässa och det var ingen hemlighet vad som de bägge hade för sig när de träffades. Alla var väldigt förvånade över att Britta hade valt den tystlåtna och småväxta Axel när hon hade gått och talat vitt och brett om hur Olof hade gett henne tro och loven.
Karl var den yngste av bröderna och han var den som Maria tyckte allra mest om, kanske for att han var närmast henne i ålder och inte bara hade hyssjat iväg henne när hon var mindre och kom med alla sina frågor om allt och ingenting. Karl alltid tog sig tid att besvara dem. Karl var också den som hade lättast till att skratta och han var därför väldigt omtyckt ute i bygden. Han såg också väldigt bra ut med sitt tjocka mörka hår och sina vackra bruna ögon där en retsam glimt alltid spelade.
Axel var butter men han hade alltid varit det och han hade vant sig att komma i andra hand efter Albert, som blev bittrare och bittrare allt eftersom tiden gick och han inte fick gifta sig med sin Frida. Två pojkar hade fötts mellan Karl och Maria men de dog också när de var små.
Maria skrattade plötsligt åt ett av Bedas tilltag. Hon hade plockat upp ett par kabbelekor, nupit av blommorna och satt dem i sitt röda lockiga hårburr. Allvarlig, nynnande gick hon med dubbelsteg och händerna sedesamt knäppta på bröstet, - så tar jag dig till Brud i vår, för många, långa kärleksår… Du är galen du Beda, alldeles spritt språngandes galen, sa hon och skakade på sitt huvud när de vek om hörnet till sommar ladugården.
Hon lyfte ur de bägge mjölkkrukorna med en ovanligt kraftfullt sving och satte ner dem efter att ha kontrollerat att locken satt ordentligt fast. Det var viktigt att krukorna var rena. Mjölken surnade annars väldigt snabbt och gav ingen grädde till smörkärnan. Johanna, deras mor, var känd för sitt fasta och välsmakande smör som hon sålde till gästgiveriet nere I Agntjärn men även för sina välsmakande getostar. Ingen kunde mäta sig med henne på det området. Många hade försökt att få reda på hur i all världen hon bar sig åt för att få dem krämiga men ändå luftiga. Ystningen var hennes och flera andra kvinnors sätt att förtjäna lite pengar som kunde användas till de små personliga inköpen nere i handelsboden. Hon hade tidigare också sålt ägg, men hönsen värpte ojämnt och därför blev det smöret som fick bli hennes bästa handelsvara.
Maria bröt en lång björk kvist från en av ungbjörkarna som stod vid stigen och viftade med den för att hålla myggen borta allt medan hon ropade - Kosöta, kosta komikom, komikom, riktning mot berget där hon hörde skällkons klockas rytmiska klingande.
Hon stod stilla ett slag, kliade ett myggbett på ena benet och tänkte på den kommande midsommar helgen när hon hade fått lov av Isak, far sin att gå på dansen i Ols logen nere i Musksbyn efter kvällsmjölkningen var avklarad. Hon tänkte på hur roligt det skulle bli att träffa Svea, hennes allra bästa vän sedan de bägge hade läst för prästen ett par år tidigare.
Maria tänkte på hur fin hon skulle bli i sin nya klänning. Hon hade just avslutat de sista stygnen i en ljusblå klänning som hon hade klippt till från en av hennes mors gamla avlagda. Hon hade sytt med den allra största noggrannhet på varje liten del av klänningen. Det fick inte finnas ett enda fel när den var färdig.
Maria var väldigt noggrann i allt som hon företog sig och att skrädda till och sy sig en klänning var för henne liksom för alla andra det enda sättet hon kunde skaffa sig en. Hon hade till och med sytt på en extra krage av vit muslin efter en bild som hon såg i en av Amerika pampletterna. Kragen som hängde ner på ryggen i en fyrkantig snibb kallades för sjömanskrage hade hennes moster Eugenia sagt. Hon var gift med klockaren nere i kyrkbyn och hade reda på det mesta vad det gällde hur kläder skulle se ut.
Hon rycktes ur sina drömmar om dansen och klänningen när Disa som sakta kom vaggande emot henne med de andra korna på rad bakom henne. Maria gav Disa en kärleksfull klapp på manken och oöppnade dörren till sommar ladugarden på vid gavel.
Inne i den lilla byggnaden var det mörkt och varmt. Korna gick en efter en in till sina spiltor och ställde sig med bakåtvända huvuden och med sina lugna blickar tittade de på Maria i väntan på att hon skulle mjölka dem. Deras svansar viftade rytmiskt bort flugor och andra flygvan som surrade runt I luften.
Ljuset från den lilla fönster gluggen alldeles under taket på södersidan föll som en stråle ner mot det slitna trägolvet och i strålens ljus dansade dam och småkryp sin evinnerliga dans.
Den trebenta mjölkpallen stod på sin plats under den lilla hyllan där en kniv och en dosa med kådsalva låg tillsammans med ett par trasor och en gammal läder rem.
Maria tvättade sina händer i vatten spannen som någon av bröderna hade ställt innanför dörren. Nynnande tog fram den rena trasan som hon hade i förklädesfickan och tvättade Disas spenar. När hon hade satt sig på pallen blåste hon undan en blond hårslinga som hade fallit ut ur hucklet och kittlade henne på kinden och började vant mjölka den gamla svartvita fjällkon.
Mjölken strålade rytmiskt ner i träspannen som hon hade klämt fast mellan sina lår och när hon var klar med Disa satte hon sig ner vid nästa ko. Hon lutade sin panna med den urblekta tresnibben mot kon varma sida och nynnade sakta när hon med vana fingrar mjölkade den sista kon.
Beda kom in och hade en stor bukett ängsblommor i famnen. – Titta Maria vad vackra dom är, sa hon när hon borrade ner sitt fräkniga lilla ansikte djupt ner i buketten. Jag ska ge dem till mor så att hon kan sätta dem i spisen i den stora kopparkannan och det kommer att bli sa fint, tror du inte det Maria, fortsatte hon ivrigt.
Maria tittade upp på Beda där hon stod dörröppningen. Med solskenet bakom sig lyste hennes kopparröda som om det brann. Aldrig hade hon synts henne sa vacker som just då när hon stod med blommorna i famnen. – Det tror jag säkert, svarade hon leende och kramade ur de sista mjölkdropparna ur den sista kons spene. – Vill du vara snäll och tvätta spenarna på den lilla svarta, hon hade ett par sår som jag vill sätta lite kådsalva på, frågade hon Beda, när hon strödde halm under korna för att de skulle kunna ligga torrt.
Beda stod fortfarande stilla och drömde med slutna ögon och sin näsa djupt nerborrad i blomsterbuketten. – Nej det kan jag inte för då måste jag lägga ner blommorna någonstans och då blir de smutsiga. Du vet väl om att jag får snuva nar jag rör vid korna, svarade hon utan att ens titta upp.
Maria suckade och uträttade sysslan själv. Hon smorde in spenen med salvan och torkade av sin hand på förklädet när hon var färdig. Pustande borjade hon kånka på den första mjölkkrukan ut genom den smala dörröppningen och upp på vagnen. När den hade fått sällskap av den andra och dörren till sommarladugarden var stängd gick hon resolut fram till Beda och tog hennes blombukett och lade den på vagnen med en knyck.
– Seså ta i nu, du vet väl att vi bägge måste hjälpas åt för att få hem mjölken, fräste hon med ett irriterat uttryck i sitt runda ansikte och med en extra rynka mellan sina ögonbryn. Beda tog surmulet tag i baken på vagnen och började frånvarande skjuta på medan Maria drog i skaklarna och vagnen borjade sakta röra på sig på det ojämna underlaget.
Den vita slöjliknande dimman som långsamt hade växt upp från kanten av sjön slog emot dem när de närmade sig avtagsvägen till torpet. Maria, som vid det laget hade ångrat sitt utbrott mot Beda tidigare sa plötsligt. – Beda har jag någonsin berättat för Dig om Lovisa och hennes Vitterko.
Bedas ansikte lyste med ens upp, hon älskade Marias historier om skrymt och de osynliga. Maria hade tillbringat många somrar uppe i Krokbäcken hos sin mormor när hon var yngre och hon hade berättat mängder av historier om de osynliga för Maria. En del av folket trodde fortfarande helt allvarligt på de osynligas existens. Mor Johanna avfärdade dem alla som fantasier. Maria som hade älskat sin Mormor trodde fullt och fast på dem men hon hade inte bestämt sig ännu om de var sanna eller inte.
– Jo, så här var det, började Maria sin berättelse, där de bägge vandrade fram på vägen med sin mjölkkärra.
– Lovisa i Finnäs, hörde tidigt en kväll hur hunden gnällde så ynkligt och ljudet var ovanligt och hon gick för att titta efter vad som stod på. När hon gick att öppna stod där en storvuxen främmande kvinna med en röd klänning och ett rött huckle på sitt huvud. Kvinnan hälsade och frågade om Lovisa kunde komma och hjälpa hennes mor som hade legat i barnsäng i över tolv timmar och inte kunde föda.
Lovisa gjorde sig genast beredd att följa med. Att hjälpa en annan kvinna i barnsäng var en självklarhet. Hon tog på sig schalen, satte på sin sina kängskor och gick med kvinnan ut mot myren. Men efter ett tag började hon tänka på vem kvinnan egentligen var för Lovisa hade aldrig sett henne förut.
Kvinnan gick med långa steg och Lovisa började misstänka att det var Vittra som hon hade i sällskap. Dels på grund av klädseln men också hur hon syntes följa en osynlig stig. Kvinnan gick med långa steg och Lovisa fick nästan spinga för att hinna med henne. Lovisa visste att allt vitter tyckte mycket om röda kläder men framför allt hur de alltid ville något rött på sitt huvud.
Till slut kom de fram till en stor gård som hon aldrig hade sett förut även om hon ofta hade gått på just den myren. De allra största och godaste hjortron växte där och de mognade före alla andra.
De gick in genom den smala dörren och när hon kom in märkte hon att det var väldigt skumt därinne. I den stora sängen i ena hörnet låg en vacker kvinna, blek och dyblöt i svett av alla födslovåndor. Hon stönade högt och ljudligt mellan värkarna och såg glad ut när hon upptäckte att Lovisa var där.
Lovisa började genast ge order till kvinnan som hämtat henne om att sätta på vattenkokaren och hon såg till sin förfäran att vattnet kokade innan kvinnan hade hällt i allt det kalla vattnet. Hon sa ingenting utan började hjälpa kvinnan att föda fram barnet.
Efter ett par dryga timmars knådande började födelsearbetet komma igång av sig självt. Födseln gick bra och fram kom en välskapt liten flicka. Men hur mycket Lovisa än daskade henne i baken grät hon inte. När Lovisa noga undersökte henne och märkte att flickebarnet andades av sig själv klippte hon av navelsträngen och la henne till moderns bröst så att hon kunde suga. Hon lindade in henne i ett par röda handdukar som modern pekade på där de låg i en liten vagga vid sidan av sängen.
När Lovisa var färdig gick hon fram till den unga kvinnan, som satt vid spisen och spann, och sa åt henne att hon kunde komma och titta på den vackra flickan. Kvinnan ropade på någon och en stor och kraftig man kom in.
Han var stor och välbyggd och hade en röd skjorta noga instucken i vadmalsbyxorna. När han hade förvissat sig om att modern och barnet var krya kom han fram till Lovisa med en liten guldskål och sa att hon skulle få den som tack för hjälpen. Lovisa sa att hon var glad att hon hade kunnat hjälpa till och att hon bara hade gjort en vanlig granntjänst och det skulle de inte behöva betala för.
Just när hon var påklädd igen och skulle till att gå ut ropade kvinnan ifrån sängen där hon låg med flickebarnet vid sitt bröst. – Ta med dig fårsaxen i morgonkväll när du går och söker korna. Du kommer att se att det finns en främmande ko ibland dem. När korna följer skällkon och den främmande går förbi dig ska du rita ett kors med saxen över ryggen på kon. Då kommer hon att alltid stanna hos dig och inte gå hem.
Men glöm aldrig bort att du kan fylla mjölkspannen full bara en gång. Om du en gång har tömt hinken och försöker att fylla den igen går kon hem och du ser henne aldrig mer. Lovisa tackade och skyndade sig hem.
Maria avbröt sin berättelse och sa - Du vet väl om Beda att järn är det enda sättet man kan binda en vitterko helst ska man läsa Fader Vår baklänges också, sa hon och fortsatte sin berättelse.
När sedan Lovisa den kvällen gick för att leta sina kor fann hon en vit främmande ko som stod tillsammans med hennes andra två. Hon gjorde precis som kvinnan hade sagt och den vita kon följde snällt hem till ladugården med de andra. Lovisa satte sig att mjölka henne och hela hennes spann fylldes med mjölk och det hade aldrig förut hänt. Hon fortsatte att mjölka de andra korna och stängde noga till när hon var färdig.
Nästa morgon när hon släppte ut korna undersökte hon den vita kon lite närmare och fann då att hennes päls inte var sträv som på de andra korna utan mjuk som ett kaninskinn. Hon beslöt då att kalla kon för Vitan eftersom hon var helt vit med en skär mule.
Alltefter som sommar gick mjölkade Lovisa Vitan och varje kväll och morgon var det minst sex tum med tjock grädde i den till brädden fyllda spannen. Lovisa började kärna smör och sälja till gästgiveriet och prosten.
Snart hade kon och Lovisa tjänat ihop en liten förmögenhet. Hon upptäckte att hur stor spann hon än satte under Vitan, det blev full av mjölk. Till slut satte hon upp vitan på pallar och i stället för en hink satte hon tvätt karet under henne. Vitan fyllde troget karet varje morgon med den fetaste tänkbara mjölk.
Men en gång vart Lovisa sängliggande för hon hade sträckt sig i ryggen när hon skulle flytta undan karet och mannen hennes bad då grannens Anna att komma och hjälpa till med mjölkningen. Men till alla olycka glömde Lovisa alldeles bort att förklara för Anna att hon inte på några villkors vis fick försöka mjölka henne igen när hon hade fyllt karet.
Grannkvinnan mjölkade kon och när karet blev fullt tog hon fram sin egen spann for att mjölka kon färdigt. När hon satte sig bredvid Vitan for att mjölka henne färdigt men i samma ögonblick sparkade Vitan till spannen så att den for i golvet och sprack och i nästa ögonblick var hon borta. Det enda hon lämnade efter sig var en vit hårtofs.
När Lovisa nästa dag klev upp och fick veta vad som hade hänt suckade hon och sa, - tänk vad synd att den kon aldrig blev med kalv, avslutade Maria sin berättelse när de kom fram till ladugården där kylbrunnen med sitt kalla vatten väntade på mjölkkrukorna.
Beda, som hade följt hennes berättelse med vidöppna ögon och knuffat extra hårt på kärret när historien var som mest spännande, sa sakta, - jag är så avundsjuk på dig som fick vara hos mormor så ofta innan hon dog. Du fick lära dig så många saker och höra så många berättelser om de osynliga. Vet du föresten att jag också älskar röda kläder och jag skulle gärna vilja ha en mössa av ett rött rävskinn och sedan plockade hon upp blommorna från vagnen och sprang in till Johanna.
Maria suckade och tog av sig sitt huckle. Hennes tjocka gula fläta föll ner som en snara runt hennes långa, vackra hals. Hon lyfte upp vatten spannen och lät den med ett plask falla ner i brunnen. Hennes långsamma vevande avbröts av en vilsegången humla som irriterande cirklade runt hennes ansikte.
Maria föste undan den med sin handflata och sa automatiskt som hennes mormor alltid hade sagt nar hon föste undan vilka kryp de än var, - ge dig iväg så att du inte kommer i kläm. När spannen kom up igen fylld med det välsignade kalla vattnet hällde hon det i det gamla trä tråget som stod bredvid.
Hon tog en nypa av den hemgjorda såpan som satt i en liten näverdosa med lock på och tvättade sig noggrant på armar, hals och allra sist tvättade hon sina fötter och ben. Efter att ha avslutat sin toalett slängde hon bort det använda vattnet och viskade mekaniskt, - flytta på er, och satte sedan tillbaka tråget på sin plats.
Med ett beslutsamt drag i sitt ansikte reglade hon nogsamt dörren till ladugården där krukorna var satta i det vattenfyllda kylbrunnet för att under natten lämna ifrån sig sin välsignade grädde. Hon tittade som så många gånger förr mot mangårdsbyggnaden där den låg ett stycke bort och ett litet småleende smekte hennes läppar när hon borjade gå mot huset.











Kapitel två

Byggnaden låg uppe på en liten kulle, på ena sidan stod ett par stora rönnbärs buskar och på den andra stod tre stora hängbjörkar. Bakom huset skyddade storskogens gamla granar byggnaden från den iskalla nordanvinden som kom ner ifrån Falkberget och som nu var boplats åt en mängd olika fåglar och många andra smådjur. Isak, hennes far påstod att en björnhona också hade sitt ide där uppe men ingen mer än han hade någonsin sett henen.
Rönnarna stod redan i full blom. Tyngden av de manga vita blomklasarna tvingade rönnen att ödmjukt boja sig ner mot marken. – Jag hoppas att det inte blir en kall vinter tänkte Maria, rönnen var ju ett av de säkra tecknen på den kommande vinterns kyla.
Hennes blickar gled over till den långa, rödmålade byggnaden med vitkalkade fönsterlister och den lilla förstugebron som var inramad av ett par vitmålade pelare som höll upp det lilla taket. Ett par dubbeldörrar ledde in till förstugan, där det stora mjölkskapet stod i ena hörnet och en mängd ytterkläder och grova skor hade sin givna plats på den ena väggen.
Maria tänkte på hur stort deras hus var i jämförelse med den lilla grå omålade stugan som hennes mormor hade bott i. Ett rum med sovloft ovanpå förstugan. En stor kullerstens murad öppen spis och en väggfast säng i ena hörnet med ett fyrkantigt bord med två små bänkar fullbordade möblemanget. I den stugan hade mormodern fostrat Johanna och även Eugenia som hon hade tagit som fosterbarn.
Maria mindes hur underbart det var att somna i mormors säng med knastret från spisen och ljudet av mormodern som satt och spann och nynnade på sin favoritpsalm, ”Klippa du som brast for mig, låt mig gömma mig i dig...” Maria mindes hur hon hade grunnat på vilken stensort det var som man kunde gömma sig i.
Hon öppnade dörren och klev in i huset. Doften av gröten som bubblade i grytan fick det att vattnas i hennes mun välkomnade henne när hon steg in i det stora köket, som nästan tog upp ena halvan av byggnaden.
Johanna, Marias mor stod och rörde i grytan och utan att se upp bad hon Maria gå ut i förstugan och hämta i en smörklick och en kanna mjölk. – Du kan ta in lite lingonsylt också, tillade hon drog grytan från den varma glöden.
Beda satt vid bordet och lekte med sina pappers dockor som hon hade klippt till ur en gammal dags tidning. Hon hade just klippt till ett par stora runda mössor som hon skrev ordet Rött på innan hon provade dem på sina dockor.
– Är far inte hemma från nyodlingen än? frågade Maria när hon satte ner tilltugget på bordet och började duka fram ett par träskålar. De vackert snidade träskedarna som man använde i vardagslag låg i köksbordslådan, nära och bra till hands.
– Han lär nog komma vilken stund som helst, sätt dig nu ner och berätta for mig om problemet med svartkons spene, sa Johanna och tittade forskande på dottern som hon tyckte såg alldeles for tunn och mager ut.
Efter att Maria hade redogjort för hur hon hade behandlat såret hördes steg i förstugan och Isak, hennes far klev in. Hans barska min ljusnande när han tittade på Beda som log med hela sitt ansikte när hon såg sin far.
– Nu sätter vi oss till bords och äter kvällsvard. sa Johanna myndigt och bar över det stora grötfatet till bordet där hon satte ner det inom räckhåll för alla.
– Var ar pojkarna Isak, de behöver äta de med när du har dem i arbete extra länge. Elva timmars arbetsdag är alldeles för länge. Särskilt i dag eftersom Beda kom hem efter att ha tagit ut middagen redan klockan ett, tillade hon med lite indignation i rösten.
Isak som satt och slevade i sig gröten gittes inte svara utan först när han hade ätit klart sa han, - jag sa åt dem att avsluta det sista stycket och så fick de ta helg sedan, när jag gick hem.
Han reste sig från bordet och gick ut. Beda. som knappt hade rört sin mat sprang genast ut efter honom, ivrig att berätta någonting för honom som hon hade sett eller hört den dagen.
– Ja du Maria, mansfolk blir man aldrig klok på, spring upp till nyodlingen och säg åt pojkarna att nu får det vara bra med arbete för idag, mumlade hon när hon satte sig vid spinnrocken och började spinna. Maria samlade ihop disken från bordet, torkade noga upp alla smulor och satte fram tallrikar och skedar till sina bröder.
Precis när hon var färdig hördes röster från förstugebron och Karl glada skratt när han retades med Axel sin vana trogen. Bullrande satte sig karlarna till bords och började äta. Deras samtal handlade som vanligt om Amerika, drömmen om landet som flöt av guld och honung. De hade många och långa diskussioner om hur man bäst kunde tjäna ihop till en biljett.
– I Amerika växer tallarna tre gånger så stora som här, sa Axel och fortsatte, där behöver man inte gräva undan snön heller när man ska hugga ner dem för det snöar aldrig och skulle snön komma någon enstaka gång så smälter den undan redan nästa dag. – Du talar som Du har förstånd, vad vet Du om Amerika, du kan ju inte ens läsa riktigt. Alla vet ju att tallar bara kan växa bra där det snöar rejält om vintrarna, svarade Albert.
– Jag har sett på bilder, försökte Axel försvara sig men han insåg att gentemot bröderna kom han som vanligt till korta. Karl blandade sig in i samtalet och sa skrattande, - du Axel som har så korta ben behöver nog åka till Amerika för att hugga stortall, här hemma riskerar du att drunkna i tre fot av nysnö.
Till saken hörde att Axel var tre tum kortare ön de andra bröderna och han hade alltid fått lida för sina korta ben. Axel boxade Karl i armen och fräste. – Du ska då alltid blanda dig i andras diskussioner, håll for tusan käften någon gång. Karl skrattade till svar och återgick till sitt gröt ätandet.
Maria och Axel satt vid köksbordet med katekesläxa. När Maria tittade upp på Axel som sakta stavade sig igenom de första raderna sa hon, - kom du bara till mig ska jag hjälpa dig med bokstäverna, inte ska du låta Karl reta dig inte, om du inte bryr dig om honom slutar han.
Hon var den som oftast tog än den ena och än den andra av bröderna i försvar och ännu en gång rådde frid runt köksbordet. Albert som hade bläddrat förstrött i sin katekes slängde den ifrån sig och sa, - att läsa är bara slöseri med tid. Vem tusan behöver kunna läsa, kan det hugga timmer och plöja en åker? Kan det köra en häst och mjölka en ko? Nej en stark kropp och starka armar tillsammans med en vilja att arbeta. Han drog upp sin skjortarm och böjde sin högra arm där musklerna spändes.
– Vill någon av er sillmjölkar bryta arm eller är ni för veka för att ens våga. Ingen av bröderna tog hans utmaning, bägge hade sedan många år tillbaka insett att mot Alberts styrka stod de sig slätt.
Maria slog ihop katekesen och sa till Johanna, - jag tror att jag ska gå upp och lägga mig, jag är faktiskt lite trött även om klockan bara är åtta. – trött. upprepade Johanna och tittade upp på sin dotter som stod bredvid henne och förstrött lät ena handen rinna med spinnrockens aldrig sinande garnända.
– Du ser faktiskt lite blek ut, har du haft ditt månadsblod ännu? Maria suckade och svarade att det var på gång för hon hade känt av ryggvärken när hon mjölkade korna och gick ut i förstugan, tittade ut genom den öppna dörren ner mot ladugården där Isak med Beda i släptag ledde in Bläsan, deras märr, in till stallet.
Hon mindes att han hade sagt något om att hon hade tappat en sko tidigare. Hon gick upp på vinden där hon delade rum med Beda. Den smala, branta trappan med sina slitna trappsteg som genom årens nötande av alla barnskor hade polerats så att stegen nästa sken.
Bröderna sov i den andra ändan av huset. Det stora loftet emellan de bägge rummen var både förvaringsrum och arbetsrum. Bredvid ett av de små fönstren stod vävstolarna som tillsammans med spinnrocken var kvinnornas aldrig sinande arbetsplats. Dar fans också en mängd gamla möbler och kistor med allsköns innehåll. De stora brödkistorna stod på var sin sida av trappan, och under taket hängde mängder av torkade örter och otaliga härvor av ullgarn som endera behövde färgas eller var färgat och behövde vävas. Gamla trasmattor täckte de grovhyvlade golvplankorna och när Maria gick fram till dörren märkte hon att det var en stor reva i en av dem. Hon suckade och tänkte att hon skulle be Beda att laga revan. Beda var väldigt duktig med nål och tråd.
Rummet var ljust och vette åt söder. En ensam fluga studsade gång på gång emot rutan tills Maria frånvarnade öppnade fönstret och släppte ut den. Hon stod en stund och tittade ut mot viken, som den grundare delen av sjön kallade. Där badade man på somrarna och där sköttes all tvätt sommar som vinter.
Vinden som krusade vattnets vågor innan den med ett litet huj flög in genom fönstret och smekte Marias ansikte doftade av sommar och sol. Med en suck stängde Maria fönstret och tänkte som så många gånger förr att det var synd att man inte kunde sova med fönstret öppet på grund av alla mygg.
Hon klädde långsamt av sig och efter en liten titt i den lila spegeln kröp hon ner i utdragssoffan. Suckande tittade hon på sin nya klänning som hängde på väggen mitt emot och fantiserade om hur hon med den klänningen säkert skulle bli uppbjuden på logdansen nästa vecka.
Efter att ha löst upp sitt hår och lagt den lilla snodden på den gamla dragkistan som stod bredvid sängen la hon sig slutligen ner på kudden. Den gamla dragkistan stod vid sidan om sängen och Isak hade en gång fått den som betalning för en kalv. I den låg alla Marias samlade skatter.
Maria klev plötsligt upp och drog ut den översta lådan för att än en gång kontrollera att alla hennes värdefulla ting fortfarande fanns kvar. Hon la ner sin katekesbok och gled med handen over den lilla silverskeden som hon hade fått av lärarinnan när hon slutade skolan.
Lärarinnan hade försökt att tala med Isak om vilket läshuvud Maria hade och att hon borde få åka till seminariet och bli lärarinna. Isak hade avfärdat det hela som struntprat. Enligt hans uppfattning skulle en kvinna förbereda sig på att bli maka och mor. Att lära sig att sköta husdjur och åkerskötsel behövdes för att kunna överleva. För mycket läsandet satte bara griller i huvudet på ungt folk.
Maria mindes hur besviken lärarinna hade blivit och hur hon med tårar i ögonen hade sagt adjö till den mest begåvade elev som hon någonsin hade haft under hela sin tid uppe i Muskus skolan.
Maria hade också som alla andra unga kvinnor börjat väva på sin hemgift redan i tioårsåldern. Isak hade aldrig tillåtit henne att gå på logdanser och liknande tillställningar där ortens andra unga människor tidigt lärde sig att umgås. Dessutom hade Maria tre äldre bröder som noga vaktade på sin systers dygd. Men när Maria fyllde 17år den 1a december året innan hade Isak konstaterat att hon nu var vuxen nog att skaffa sig en fästman.
Att få lov att gå på sin allra första logdans var spännande och Maria låg och funderade på hur det hela skulle bli. Hon fantiserade om hur en vacker mörkögd främling skulle komma fram till henne och säga, - Du är vacker som en ros, vill du bliva min, inte för att hon någonsin hade sett en ros, men ordet fanns i folkmun och hon var övertygad om att det nog var en jättestor guldfärga maskros som spred en ljuvlig doft.
Med en sista blick på väggen där henens klänning hängde somnade Maria och vaknade till när Beda sin vana trogen kom klampande över vindsgolvet.
Hon klädde av sig, slängde sin klänning på en stol och ställde sig vid spegeln och försökte att dra en kam genom sitt lockiga hårburr. Kammen som lag på dragkistan fastnade i det lockiga haret som hon förgäves försökte kamma och hon gav som vanligt upp, snodde ihop sitt hår till en bulle mitt uppe på huvudet och kröp ner bredvid Maria och sa - Vet du att Bläsan har blivit halt, far sa att han kanske skulle bli tvungen att sälja henne till slakt och köpa en ny häst och sedan tillade hon allvarligt, - och jag som tycker så mycket om Bläsan, och i nästa sekund sov hon. Maria stoppade om henne med täcket och somnade även hon.